Till startsidan
Välj ett nummer!



Läs #xx/XXXX
Hej igen! Nu kan du läsa alla gamla och nya artiklar så länge webb­läsaren är öppen. Om det här är din enhet (och inte till exempel en offentlig dator) kan du välja att spara inställningen. Du kommer då att kunna läsa alla artiklar i den här webb­läsaren så länge din prenumeration är aktiv.

Fortsätt
Spara och fortsätt
Du som får Magasinet Television i brevlådan ska förstås kunna läsa tidningen var du vill. Fyll i den mejl­adress du använde när du tecknade prenumerationen så får du en länk för att kunna läsa artiklarna digitalt!

Inte prenumerant?
Jag vill prenumerera!
Om du lägger till tidningen som en "app" kan du fort­sätta läsa där du slutade senast, även när du inte har till­gång till internet. Klicka på mitten­knappen i Safari-menyn här nedanför (du kan behöva klicka högst upp för att den ska synas) och välj 'Lägg till på hemskärmen'!Tror du att fler skulle uppskatta artikeln? Använd länken nedan!
Delade artiklar är tillgängliga för alla under två veckor, oavsett om du delar på Facebook, Twitter eller skickar en länk.

Din prenumeration verkar ha gått ut eller så behöver du aktivera den här webb­läsaren igen (du kan bara läsa Magasinet Television digitalt på tre enheter samtidigt).Länken är för gammal. Delade artiklar är bara till­gängliga i sin helhet för icke-prenumeranter under två veckor. Tyvärr.

Jag vill prenumerera!
Magasinet Television #2
I äldre versioner av Internet Explorer kan mycket se knasigt ut. Tyvärr.

Afghan StarAfghan Staridoler för ett nytt afghanistan För lite mer än tio år sedan var tv förbjudet och kvinnor tilläts inte röra sig utanför hemmen. I dag får de miljoner röster i Afghanistans egen version av ”Idol”. Vägen dit har handlat om betydligt mer än kritik från juryn. Sam­tidigt vill konservativa krafter på nytt ta kontroll över medierna.

Vi hade en äldre dam som brukade komma och städa ett par dagar i veckan. En dag bad hon om ett förskott på lönen och en veckas ledigt för att köpa en klänning och gå på sin systers bröllop. Det fick hon förstås, här är bröllop enorma till­ställningar och det läggs stora pengar på festligheterna.”

Denise McLeary kommer från Sunderland i norra England och jobbar som lärare i Afghanistans huvud­stad Kabul. Några veckor efter att städerskan var till­baka såg Denise henne på tv. Något bröllop hade det aldrig varit tal om. I stället hade hon använt pengarna för att ställa upp i ”Afghan Star”, en inhemsk mot­svarighet till ”Idol” och det i särklass popu­läraste ­programmet på en blomstrande afghansk tv-marknad.

När Saad Mohseni landade i Kabul i februari 2002 hade han ingen riktig plan inför fram­tiden. Afghanistan låg i ruiner efter nära 30 år av mer eller mindre konstant krigs­tillstånd – först under sovjetisk ockupation och sedan, efter några år då fraktioner av mujahedinrörelsen kämpade om makten, under en strikt konservativ talibanregim. Efter 11 september-attackerna sågs landet som en fristad för al-Qaida och i oktober 2001 invaderades landet på nytt, den här gången under ledning av USA. Med stöd av utländska styrkor, varav knappt 1 000 svenska soldater i huvudsak stationerade kring staden Mazar-e Sharif, påbörjades återupp­byggnaden av landet.

Saad föddes i London som äldste sonen till en afghansk diplomat och familjen följde faderns stationeringar runtom i världen. När de sovjetiska trupperna rullade in i hem­landet valde de att emigrera till Australien. En rastlös Saad växte upp i Melbourne och prövade lyckan i såväl London som Tasjkent innan han 29 år gammal, efter två äkten­skap, flyttade till­baka till Australien och gjorde karriär i finansvärlden.

Sedan föll talibanerna. Nu var han till­baka i Afghanistan, det land som han dittils bara hade besökt under kortare perioder, och sökte till­sammans med sin syster och sina två bröder efter ett sätt att delta i återupp­byggnaden. Flera av hans vänner från tiden i Tasjkent hade kämpat mot talibanerna och satt nu på nyckelpositioner i sam­hället. Under ett möte med kultur­ministern, som under kommunisttiden drivit piratstationen Radio Free Kabul, dök möjlig­heten upp. Nya sändnings­tillstånd skulle delas ut, efter att bara en station varit tillåten under talibanåren. Tv, liksom dans och musik, hade varit helt förbjudet – till och med sångfåglar och cyklarnas ringklockor hade setts som haram, det vill säga förbjudet enligt Koranen.

Utöver familjens egna pengar knöts en långvarig relation med Usaid, den ­amerikanska mot­svarigheten till Sida. Knappt ett år efter att syskonen landat i Kabul kunde Arman FM inleda sina sänd­ningar.

– Arman var något fullkomligt nytt. Vi lät alla sorters människor komma till tals, vi spelade ­amerikansk och europeisk musik och vi hade både män och kvinnor som program­ledare. Efter en vecka lyssnade hela Kabul på oss, berättar Massood Sanjer som var den förste att anställas på den nya kanalen.

Han hade tidigare jobbat på talibanernas Radio Sharia. I dag är han sändningsansvarig på Moby Group, det medieimperium som började med Arman och som numera består av tre av landets popu­läraste tv-kanaler, två radiostationer, ett produktions­bolag, en pr-byrå, ett musikbolag, en mobiloperatör och en kedja med internetkaféer.

Vi sitter på hans kontor i Wazir Akhbar Khan, den välbärgade stadsdel i huvud­staden där säkerhets­åtgärderna är som störst men där antalet ambassader och utlänningar är attraktiva terroristmål. Dammiga gator kantas av hus barrikaderade med sandsäckar och betong­funda­ment. För första gången i mitt liv håller jag i en kalasjnikov, en lika vanlig syn i Kabul som handväskor i Sverige.

– När vi började sända var allting nytt, även för oss. Vi hade varken teknisk utrustning eller människor som kunde använda den. Alla fick lära sig allt från grunden.

Fort­farande utbildas de flesta internt.

– Att hitta kompetens är svårt. En av våra kameramän som sköter kranen hade till exempel aldrig jobbat med media tidigare, men han hade talang och passion. Han älskar sin kran och du hittar inte en bättre kamera­man någon­stans i världen i dag.

Mest fram­gångsrik av Mobys kanaler är Tolo som når två tredjedelar av tittarna. Kanalen har följt och drivit utvecklingen i den unga demokratin, inte minst genom sina under­hållningsprogram. Utbudet består av utländskt material, främst såpor från det kulturellt närliggande Turkiet men även serier som ”24” och ”Prison break”, samt en ökande andel inhemska produktioner.

– Vi gör lekprogram, komedi- och drama­serier, utbildningsprogram och nyheter, som i sig är en form av utbildning. Vi för­söker att hålla en balans, men generellt är Tolo en under­hållningskanal. Vi ger människor korrekt infor­mation och vi underhåller dem, det är vad människor tycker om och vill ha oavsett var i världen du befinner dig.

Vägg i vägg med kontoret ligger radiostudion där allting började. En annan av pionjärerna är Shakeb Isaar, som när talibanerna föll läste på journalisthögskolan i Kabul. Strax därpå anställdes han av Arman.

– Moby var en chans för unga människor att känna sig globala. Afghanistan har en ung befolkning, hälften är under 18 år, och vi var unga människor som jobbade på Moby, säger han.

Shakeb beskriver grundaren Saad Mohseni som en öppen och intelligent person. Till­sammans med sina syskon har han gjort enormt mycket för landet, både politiskt och kulturellt, menar Shakeb.

– De har skrivit mediehistoria. Jag hoppas att människor en dag kommer att förstå hur mycket de har betytt för Afghanistan.

När ägarna 2004 tog nästa steg och startade tv-kanalen Tolo, som betyder gryning på dari, fick Shakeb plats framför kameran. Ett av hans program var ”Hop”, en MTV-­inspirerad show som intro­ducerade västerländska artister som Madonna och Shakira för de afghanska tittarna. I ett annat program gav man människor en ny klädstil, en variant på utländska makeover-program.

– Det handlade inte bara om under­hållning, vi ville ta ett ansvar för sam­hället och lyfta fram demo­kratiska ­värderingar. I Afghanistan betyder utsidan mycket för respekten mellan människor.

Den unga gene­rationen sög i sig av det nya. Bara det faktum att män och kvinnor syntes till­sammans i bild var omvälvande.

Under de följande åren utvecklades Tolo i snabb takt och nya program­idéer tog form. Den mest fram­gångsrika kom att bli ”Afghan Star”, som i dag når tittar­siffror på över tio miljoner – en tredjedel av befolkningen i ett land där ungefär hälften antas ha till­gång till tv. Shakeb ledde planeringen.

– Vi tittade på dvd-skivor med ”Idol” och ville göra något liknande. Men det skulle vara för dyrt att köpa formatet så vi tog fram en egen version där vi lånade kanske en tredjedel från originalet.

Under arbetet med lanseringen slutade Shaima Rezayee, hans kvinnliga kollega på ”Hop”, på kanalen. För många unga kvinnor var Shaima en symbol för för­ändring: Hon klädde sig i jeans, drack alkohol och umgicks obehindrat med män. För andra symboliserade hon nedmonteringen av de traditionella ­värderingarna.

Strax därpå, i maj 2005, hittades Shaima skjuten i huvudet i sitt hem. För Shakeb blev det en alltför tydlig insikt om att det låg allvar bakom de hundra­tals hotbrev som både han och Shaima fått ta emot. Shakeb hade över­levt knivattacker och hans bil hade blivit rammad. Ett tiotal gånger hade han opererats efter olika överfall.

– Den här gången var det på allvar. Jag insåg att jag var tvungen att lämna Afghanistan innan det som hände Shaima skulle hända mig också.

Efter att i flera dagar gömt sig i kontroll­rummet på Tolo lyckades han fly landet, som den förste journalist att ha fått asyl utom­lands sedan talibanregimen. När ”Afghan Star” hade premiär i september 2005 satt Shakeb Isaar på en flykting­förläggning i Dalarna.

Under en skylt som påbjuder rökning för­bjuden tänder Abasin Azarm cigarett efter cigarett. Men han är sin egen chef, skylten hänger kvar som ett minne från när han för­sökte sluta, och han bjuder på te och en sockerkaka som jag aldrig vågar ta första biten av. Med trimmat helskägg, och i en omgivning som påverkats lika mycket av al-Qaida som av USA:s jakt på terrorgruppen, påminner han om George Clooneys karaktär i ”Syriana”.

Hans arbets­uppgifter varierar mellan radio, tv, pr och att vara konsult åt den afghanska mediebranschen och hjälpa människor och företag att ta del av densamma. Ena dagen utbildar han nya med­arbetare till en radio­station, nästa dag utformar han kampanjer för poliovaccinering eller trafiksäkerhet. Dess­utom bevakar han afghansk media och gör analyser för såväl inhemska som inter­nationella aktörer.

– ”Afghan Star” för­ändrade Afghanistan, säger han. Det tydligaste exemplet var att kvinnor ställde upp i ­programmet. I början sjöng de ofta ganska dåligt, men människor röstade. Inte för hur de sjöng utan för att det var en kvinna som sjöng. Det var en enda stor knytnäve rakt i ansiktet på mullorna och krigsherrarna.

Abasin tar det inte för otroligt att Tolo ibland har påverkat röstsiffrorna till kvinnornas fördel, något som Shakeb Isaar har bekräftat. Men han tycker att det helgades av ändamålet.

Under talibanerna var tv haram eftersom det var haram att visa ansikten. Under de sista åren förbjöds kvinnor helt och hållet att lämna hemmen. Afghanistan är fort­farande konservativt, men Tolo har haft makten att påverka traditionalisterna.

– Krigsherrarna behövde Tolo för att själva kunna synas. Lång­samt har det för­ändrat folkets syn på kvinnor. Nu handlar det inte längre bara om att sjunga: Kvinnor rapporterar i nyhets­programmen och det finns till och med kvinnor i krigsherrarnas tv-kanaler. De sjunger inte, men de pratar i alla fall. Även om många fort­farande ser kvinnor som en tekanna, som en tillhörighet, visar Tolo och andra tv-stationer att kvinnor faktiskt kan göra något.

Att visa kvinnor på tv var något otänkbart inte bara under talibanerna, då tv över­huvud­taget inte existerade. Abasin berättar en historia från mujahedinåren när försvarsministern hade besök av den tadzji­kiske presidenten. Eftersom Afghanistan har en stor tadzjikisk befolkning ringde han chefen på tv-bolaget och såg till att, i en gest av förbrödring, visa en tadzjisk film på den enda kanalen. Problemet var att filmen visade kvinnor, och att det inte fanns tid för censur. På tv-bolaget för­sökte man maskera kvinnorna så gott man kunde, sam­tidigt som sändningen gick ut. Snart blev man upp­ringda av en av de mer konservativa ministrarna, som undrade vad i hela friden de sysslade med. Sändningen bröts. Efter några minuter ringde försvarsministern på nytt, och så fort­satte det innan den konservative ministern skickade en stridsvagn till tv-bolaget där man med pipan riktad emot sig återgick till de ordinarie sänd­ningarna.

– Det var så tv fungerade i Afghanistan innan den förbjöds, samman­fattar Abasin.

Han växte upp i Kandahar, mitt i det område där talibanerna fort­farande har ett stort inflytande. Pappan var bokhandlare och smugglade böcker till barnen i området, själv försörjde han sig på lite av varje. Efter att de inter­nationella styrkorna tagit kontroll över huvud­staden fick han jobb på en ­amerikansk organisation som byggde upp ett nätverk av radiostationer. Som många andra afghaner som arbetade nära utlänningarna kontrakterades han snart av utländska journa­lister som fixare, en person som gör allt från att tolka till att styra upp möten med både regeringstjänstemän och klanledare. Sedan uppväxtåren hade han goda kontakter med element i utkanten av den unga demokratin.

Undan för undan lärde han sig journalistyrket.

– Det fanns saker jag tyckte om och saker jag inte tyckte om. Jag var 18–19 år och väldigt entusiastisk, jag kunde ha mina egna åsikter om saker men som journalist för­sökte jag alltid att vara neutral. Det var min bild av hur en journalist skulle vara. Många korre­spondenter som jag arbetade med gav sin själ för journalistiken, men som fixare mötte jag också de som inte var helt ärliga, som fejkade saker av olika anledningar.

Han började att tvivla. Trodde han på vad han gjorde, eller gjorde han det bara för pengarna? Sam­tidigt blev situationen svårare för både fixare och journa­lister.

– Det gick inte att veta vem man kunde lita på längre. Talibaner var inte längre talibaner, vad som från början var extrema muslimer som bekämpade regeringen och ­amerikanerna är i dag ett slags paraplynamn för människor med egna agendor.

Han sade upp sig och startade en egen radiokanal. Då, 2005, var det fort­farande lätt att få en frekvens, men kostnaderna för den tekniska utrustningen, för anställda, och för generatorn var mer än han och hans kompanjoner hade råd med. I stället sände de den enklaste formen av lyssnargenererad radio där vem som helst fick komma till tals. Precis som Arman var stationen något nytt.

– Vi lade en mobil­telefon vid mikrofonen och lät den vara på. I början sade folk bara ”hallå, hallå” och lade på när de inte fick svar, eller trodde att de kommit till en telefonsvarare och svor och hade sig utan att veta att de var i sändning. Men det satte sig, snart fick vi flera hundra samtal om dagen.

De kunde handla om allt från kärleksproblem till politik. Popu­la­riteten växte, och Abasin och hans kollegor startade nya stationer utanför huvud­staden.

Fort­farande är radio det viktigaste mediet i Afghanistan. Dels beror det på bristen på elektricitet, som är utbredd till och med i Kabul, dels på att en radiomottagare är betydligt billigare än en tv. En tredje aspekt är läskunnigheten, som är lägst i världen utanför Centralafrika.

– Tv är dyrt men en radio har människor råd med och det är billigare att sända. Och för många är det fort­farande en kulturell fråga, de vill inte ha en tv även om de skulle ha möjlighet.

Sociala medier är ännu i sin linda. I Afghanistan är de gamla medierna fort­farande nya.

– Facebook har några hundratusen användare, men jag ser sällan status­uppdateringar från någon av provinserna. Det är Kabul, Kabul, Kabul. Och trots att afghaner älskar att prata politik – vi vet inte så mycket om det men frågar du killen i affären kan han prata i timmar – så ser du sällan någon skriva om sina åsikter på Facebook.

Twitter används bara av en liten affärselit.

– Det som hände genom sociala medier under den arabiska våren skulle inte kunna hända här, konstaterar han.

2008 sänds ”Afghan Star” för tredje gången. Tolo har lärt sig mycket under sina första entusiastiska år men ännu är produktionen i jämförelse med den ­amerikanska förlagans ljusshower och kameraåkningar som från en annan planet. Ett större problem är att man kommit allt mer på kant med etablissemanget. Tre veckor före finalen fördöms ­programmet av det islamiska rådet, och i ett uttalande säger president Hamid Karzai att ”program som strider mot den afghanska kulturen är något som inte kan accepteras”.

I finalen står två kvinnor och lika många män. Setara Hussainzada är först att röstas ut. När hon sjunger ett sista nummer rör hon sig hjälpligt i takt med musiken, vilket får hennes huvudsjal att falla ned mot axlarna. Bakom scenen står den brittiska dokumentär­filmaren Havana Marking som följt inspelningarna under säsongen. Inför hennes kamera reagerar de övriga del­tagarna med bestörtning: Att kvinnor tillåts sjunga på tv har varit ett stort steg, men att dansa offentligt och inför män är fort­farande ett tabu.

”Det hon gjorde var mycket dåligt”, säger en av de manliga del­tagarna.

”Hur mycket någon än skulle betala mig skulle jag inte göra det, afghanska kvinnor gör inte så”, säger Lema Sahar, den andra kvinnliga finalisten. Trots att hon tidigare trott sig få röster till och med från talibanerna, eftersom de står hennes egen folkgrupp pashtunerna nära, tvingas även hon senare att leva under beskydd.

När Marking beger sig till Setaras hemstad Herat, där guvernören i kraftiga ordalag fördömt händelsen, är människor upprörda. ”Hon har skämt ut folket här”, säger en handlare på marknaden till kameran. ”Hon för­tjänar att dö”.

Kulturminster Karim Khurram jämför Tolos hot mot den afghanska kulturen med om en tysk skulle förespråka nazism och anklagar dess­utom kanalen för att kratta manegen för talibanerna. ”För­äldrar och lärare kommer till mig och säger att ­programmet är som en drog som förstör familjer och elever. Saad Mohseni är i Dubai eller i USA medan Afghanistan faller till­baka i talibanernas händer”, säger han till den ­amerikanska tidningen The New Yorker och avslutar med att fördöma de ­amerikanska pengar som byggt upp Tolo. ”Varje land har en tv-station i Afghanistan, de inser att media ger större makt än vapen”.

Knappt sju år efter talibanernas fall förbjuds tv att visa dansande människor och Tolo dras inför rätta. Flera av kanalens popu­läraste såp­operor, främst de indiska, bannlyses. I ett försök att rädda sin juvel sänder Tolo en variant av ”Afghan Star” där del­tagarna i stället för att sjunga tävlar genom att recitera långa avsnitt ur Koranen. ”Ett föredömligt program”, enligt kulturminstern.

– Yttrandefrihet är svårt i ett land som inte vet vad yttrandefrihet är, säger Massood Sanjer när vi sitter på hans kontor. Vi måste hela tiden hitta en balans för att fort­sätta att locka tittare och kunna få in annonsörer.

I dag tycker han att presidenten hanterar frågorna bra, trots att Massood liksom många utomstående bedömare menar att kanalen ofta är hård i sin kritik mot honom. Sam­tidigt för­söker man ständigt att flytta gränsen för vad som accepteras, trots påtryckningar.

Hotbilden är en del av vardagen.

– Säkerheten är ett problem, men vi pratar inte så mycket om det. Det är inte alltid lätt att driva en tv-station när läget är så instabilt som det är. När det gäller ministrar och krigsherrar så får vi veta när de inte tycker om vad vi gör. Men Afghanistan är ett ungt land och allt är nytt, inte bara för oss. Människor lär sig fort­farande, politikerna lär sig att vara politiker. Det tar tid.

Årets säsong av ”Afghan Star” har enligt Massood haft fler sökande än någon­sin. Han visar filmbilder från uttagningarna där hundra­tals aspirerande artister med hand­skrivna nummer­lappar springer mot kameran. Det är nästan uteslutande män.

– Att vara artist är inte ett lätt jobb om du är kvinna i Afghanistan. Du måste över­tyga din familj för att kunna ställa dig på en scen framför en kamera och du kommer inte att få det lätt i livet med de extrema traditioner som finns här. Sådant tar tid att för­ändra. Om vi har 10 000 sökande i ”Afghan Star” är vi glada om 20 av dem är kvinnor, i början var det kanske bara en.

Vilket ansvar har ni som tv-bolag för deras situation när de väljer att ställa upp?

– Som sagt, det är inget lätt jobb. Men det finns de som vågar försöka, de är modiga och en del av dem går vidare och har blivit fram­gångsrika artister efter ­programmet. Det visar att det går.

Ett år efter att Setara dansat på scenen i ”Afghan Star” ersattes kultur­ministern av sin före­trädare, han som en gång gav Moby dess första sändnings­tillstånd. Åtalen mot Tolo lades ner. 2010 får Shakeb Isaar, som fort­farande befinner sig i Sverige, en för­frågan om att åter­vända till Afghanistan för att ta över ­programmet. I hem­landet var han en superstjärna och en ikon för det moderna Afghanistan, i Sverige har han svårt att få jobb i en byråkratisk medievärld – även om han påpekar när jag pratar med honom att han inte vill klaga. Han väljer att tacka ja, men efter några år utom­lands blir det en kulturkrock att åter­vända till Tolo.

– I början var vi nio personer som arbetade på kanalen, nu var det över 1 000 bara i Kabul. Jag hade idéer för hur ­programmet kunde utvecklas och vill man tänka nytt behövs det nytt folk i produktionen. Jag bad till exempel om att få ta in en ny show­runner och en ny projekt­ledare, men det togs emot på fel sätt. Det blev person­ligt och inte professionellt, berättar han i dag.

Ett större problem var säkerheten. Var han än rörde sig kände människor igen honom, till skillnad från i Sverige där han kunde leva ett anonymt liv, även om Aftonbladet ibland skrev om honom som ”Afghanistans Peter Jihde”. Hotbilden i Afghanistan fanns kvar och under de korta promenaderna mellan hans tillfälliga hem på ett hotell och tv-studion hade han sällskap av minst fyra beväpnade vakter. Inte heller kunde han resa med till uttagningarna i de andra städerna.

– Jag kunde bara vistas på hotellet och på Tolo, jag kunde inte röra mig som jag ville och kände mig inte trygg. Om bara en av 100 personer ville mig något illa visste jag att i Afghanistan så kommer den personen att göra någon­ting. Jag var inte rädd för de andra 99 men den sista personen tog jag på allvar.

Efter bara några få avsnitt bröt han kontraktet och åter­vände till Sverige.

För Tolo handlar dagens utmaningar om ekonomin, om att ständigt ligga steget före de kanaler som tagit upp konkurrensen och om att växa utom­lands. Sedan en tid driver före­taget tv-kanalen Farsi1 som via satellit sänder till Iran. Farsi1 har fler tittare än Tolo, trots åter­kommande iranska försök att sabotera sändningen. Dess­utom har man kanaler i Pakistan och för­bereder etableringar i länder som Egypten, Libyen och Irak.

Expansionen sker i sam­arbete med Rupert Murdochs medieimperium 21st Century Fox – den del av News Corporation som tidigare i år tog över föregångarens film- och tv-verksamhet – och som i dag är delägare i Moby. Saad Mohseni befinner sig lika ofta i Dubai eller på resande fot som i Kabul. När han för tre år sedan listades av tidningen Time som en av världens 100 mest inflytelse­rika personer – till­sammans med bland andra Barack Obama, Mark Zuckerberg och Angela Merkel – var det Rupert Murdoch som skrev artikeln om Mohseni. Båda växte upp i Melbourne och sägs trivas i varandras sällskap.

Moby är helt enkelt inte samma entusiast­drivna småföretag som det en gång var utan en professionell mediekoncern. Jag har haft kontakt med Massood i flera månader, men på plats i Kabul krävs det tillstånd från flera håll för att jag ska få träffa någon i produktionen. Under mina dagar pratar jag bara med två kvinnor: den brittiska lärarinnan och städerskan på hotellet.

Abasin Azarm tänder ännu en cigarett. Ibland drar han så djupa hals­bloss att röstläget går upp i något som i kombination med brytningen får honom att låta som Sacha Baron Cohens påhittade karaktär Borat. Det ger en skarp kontrast till hans intellektuella uttryck.

President Karzais andra och sista mandat­period närmar sig sitt slut. Liksom alla jag pratar med ser Abasin valet i april nästa år som avgörande för landets framtid. Bland kandidaterna finns både progressiva utmanare och till exempel den minister som en gång stoppade den tadzjikiska filmen på stats­televisionen.

Denise, lärarinnan vars städerska ställde upp i ”Afghan Star”, berättar att de flesta av hennes elever under hösten har sökt visum för att med sina familjer resa utom­lands under valet. För att avvakta och se.

Abasin vill hoppas på det bästa. Han är mer orolig för medieklimatet. Farhågorna har sin grund i de ekonomiska förut­sättningarna för de oberoende tv-bolagen som historiskt sett – det vill säga under de dryga tio år som gått sedan talibanernas fall – har fått ekonomiskt stöd från utlandet. För Tolo kommer en del av pengarna förutom från USA exempelvis ur den danska biståndsbudgeten. Annonsintäkterna, som är den andra stora inkomstkällan, kommer i första hand från banker och telekombolag. Men det räcker inte för att finansiera sänd­ningar i alla delar av landet.

– Det är en stor skillnad mellan Kabul, en handfull andra större städer och de övriga provinserna. I Kabul finns en marknad som kan hålla tv-bolagen vid liv, den marknaden finns inte ute i landet, för­klarar han.

Nu sinar pengarna från omvärlden, vilket lämnar fältet öppet för de som har andra syften än ekonomiska.

Abasin fyller på sin tekopp.

– Det är en ekonomisk kris i världen, så är det bara. Den drabbar telekombolagen också, deras mediebudget i dag är inte ens en tiondel mot för fyra, fem år sedan. Och det är ett allvarligt hot mot medierna.

Han visar mediebranschens utveckling i väst som en stigande kurva. I Afghanistan har den under tio år pekat spiktrakt uppåt.

– Det vi har i dag kan snabbt kollapsa. Om du inte har råd att sända tvingas du sälja frekvensen till den som vill betala. Och de som är beredda att betala i Afghanistan i dag är mullorna, för dem är media ett sätt att nå ut med sitt budskap.

Han är själv delägare i en tv-station som nu måste sälja sitt tillstånd. De har haft bud på en miljon dollar, men valde att överlåta frekvensen till universi­tetet för en tredjedel av den summan.

– Tolo är en av få kanaler som har råd att över­leva, men de har stöd från utlandet. Det är så det fungerar i Afghanistan. Om världen lämnar oss med oss själva en gång till så vet vi hur vi ska göra för att förstöra allt som har byggts upp.

Dagen därpå öppnar säkerhetsstyrkor eld mot ett misstänkt fordon i centrala Kabul. Bilen, fullastad med sprängämnen, kör rakt in i ett arméfordon. Tio personer dör och ytter­ligare 20 skadas.

Målet är nästa veckas jirga, det traditionella rådsmöte som ska besluta om avtalet med USA inför truppreträtten. Attacken innebär att trafikkaoset blir värre än vanligt under de följande dagarna. För mig och min chaufför Ahmad tar det en timme till universi­tetet, som ligger i anslutning till den plats där jirgan ska hållas, en bilresa som en normal dag avverkas på tio minuter.

Trafiken dirigeras manuellt och när en konstapel släpper på trafiken från vår gata tar fyra äldre män tillfället i akt att kryssa sig över vägen med varsin dragkärra. Manövern tar ett par minuter och Ahmad och konstapeln hinner argumentera genom den nedvevade rutan.

– Ibland går det snabbare om man vill betala, för­klarar Ahmad efteråt.

Snart sagt varje bil som trängs på det utrymme som finns, i motsatt körfält om så behövs, är en Toyota Corolla. Förutom polisens gröna jeepar, de olika FN-organens vita jeepar och de bepansrade fordon som transporterar kolonin av utländska gästarbetare så antyder ett annat bilmärke att ägaren är någon prominent. Under en stund ligger vi jämsides med en Chrysler och Ahmad gör tummen upp till föraren. Han visar sig vara stjärna i tv-serien ”Örnarna”, en fiktiv historia om en elitstyrkas kamp mot brottslighet, självmordsbombare – och korruption. Serien är en av flera som får ­finansieras av USA. Syftet är att bygga upp för­troendet för myndigheten i ett land som räknas som världens tredje mest korrupta.

Mitt besök på universi­tetet blir ett lika organiserat kaos. Waheed Gharwal är dekanus för journalist­utbildningen och har ett skrivbord i mahogny med guldfärgad namnskylt. Han ser ut som en man som man gärna vill vara på god fot med. Som besökare sitter jag i en av två skinnsoffor medan Waheed sitter i motsatt ände av rummet. Liksom flera av professorerna är han utbildad i dåvarande Sovjetunionen och talar ingen engelska. Samtalet tolkas av vice universitets­kanslern Hadi Hedayati, som har sällskap av en man från utbildnings­departementet och ytter­ligare en herre vars titel eller funktion jag aldrig förstår. En femte man serverar grönt te och de ytter­ligare lärare som skulle ha varit med sitter fast i trafiken.

Waheed radar upp fakta om utbildningen: En tredjedel av de 800 studenter som läser antingen tryckt journalistik eller en radio- och tv-utbildning är kvinnor, ibland gästas institutionen av utländska professorer och studenterna gör en tidning vars knappa intäkter verkar hållas dolda för utbildnings­ministeriet. Mannen från utbildnings­ministeriet ser oberörd ut.

Waheed berättar, Hadi översätter. Universitet grundades 1932. Det visste jag redan. Huset vi befinner oss i är en gåva från det ­amerikanska folket och det nederländska folket har skänkt instrument till musik­institutionen. Bandspelaren är på men jag antecknar i alla fall.

– Nu kan du ställa frågor, säger Hadi plötsligt och tillägger att han måste gå om två minuter.

Hadi är en trevlig man. Vi har hunnit småprata en del när vi gått genom korridorerna och han ger mig 20 minuter. Jag frågar om fram­tiden för radio och tv i landet. Hadi översätter. Waheed svarar. Hadi lyssnar och säger att man ser de båda utbildnings­grenarna som likvärdiga, att båda är viktiga. Vill studenterna syssla med nöjesjournalistik eller brinner de för nyheter? Waheed svarar. Hadi översätter. På institutionen värderas all journalistik lika. Jag sneglar på en tjock-tv i hörnet av rummet med ett klistermärke som talar om att den är en gåva från franska ambassaden. Hur har de det ställt med den tekniska utrustningen? Waheed för­klarar att allt är modernt. Han har besökt tv-kanaler i USA, ”in Utah province”, där utrustningen är sämre. Här har studenterna allt de behöver.

På vägen ut kikar jag in i ett öppet klassrum. Träbänkar och griffeltavla, det ser ut som i min gamla lågstadieskola. Nycklarna till de andra salarna sitter också i bilköer, men jag är välkommen till­baka om en vecka igen. Det vore en ära att ha mig som gäst då.

Utanför byggnaden för­söker lediga studenter få tiden att gå. Faiz Omari följer mig till­baka till vaktposten. Egentligen ville han bli ingenjör men siktar på en framtid inom tv. I kavaj och med tonade glas­ögon och vällagd frisyr ser han redan ut att vara där. Hans vänner pikar honom när han poserar för min kamera, ber mig att skicka bilderna på Facebook och frågar om jag har Twitter.

Ahmad är en del av Afghanistans framtid, men han är inte förtjust i ”Afghan Star”. Sådana program är inte vad landet behöver, menar han. Afghanerna behöver oberoende nyheter och oberoende nyhetsjourna­lister.

– Vad media rapporterar ger inte en rättvis bild. Det är ett problem, det är bara de dåliga nyheterna som rapporteras.

Jag frågar vilka goda nyheter som finns att rapportera. Han drar på svaret och ler snett.

– Kanske ”Afghan Star”.

31 108 077 Så stor befolkning bor i Afghanistan, enligt ­amerikanska CIA:s uppskattning från juli 2013. Drygt tre miljoner bor i huvud­staden Kabul. Pashtuner utgör den största folkgruppen (42 %). Övriga grupper inkluderar tadzjiker (27 %), hazarer och uzbeker (9 % vardera). Pastho och dari (nära besläktat med farsi) är de största språken. Ungefär hälften av befolk­ningen antas ha till­gång till tv. Uppgifter kring antalet kanaler varierar från 30 till 75.

Tolo är störst med en marknads­andel på 63 procent. Andra stora kanaler är Ariana, 1TV, Lemar (Tolos dari­­språkiga syster kanal) och statliga RTA.Siffrorna tas fram genom telefon­inter­vjuer, oftast med 1 000–3 000 respondenter.

Shakeb Isaar var en av de första medarbetarna på Tolo men i dag bor han i Malmö. Tidigare i höstas hade ”The Voice” premiär i Afghanistan och Shakeb diskuterar med Tolo om att åter­vända för att vara en del av ­programmet under nästa säsong.

En av Abasin Azarms adepter på en radiostation i Kandahar bad om hjälp att få tag på utländsk litteratur. En bok var Salman Rushdies ”Satans­verserna”, ett verk som till och med Abasin avrådde från att införskaffa. ”Talibanernas makt ökar för varje dag i Kandahar, men så länge unga människor som tror på yttrande­frihet har till­gång till en radio­frekvens ser jag ljust på fram­tiden”, säger Abasin.

Idolvärlden. ”Idol” är ett koncept utvecklat av den brittiske produ­centen Simon Fuller. Första ­programmet sändes i Stor­britannien den 6 oktober 2001, dagen före den USA-ledda invasionen av Afghanistan. Lokala varianter har sedan dess visats i över 40 länder (blå på kartan), i vissa fall i samproduktion med ännu ett antal länder (gröna). ”Afghan Star” är ett format utveklat av Tolo men har stora likheter med ”Idol”. Även Marocko och Nepal (mörkblå) har lokala, snarlika program­format. Källa: Wikipedia, Freemantle

En Elvis-liknande siluett är symbolen för ”Afghan Star”. I vinjetten till ­programmet varieras mönstret från svart, rött och grönt som går i igen i Afghanistans flagga till polkagrisrandigt.

Havana Markings dokumen­tär om den tredje säsongen av ”Afghan Star” finns att se i sin helhet på Youtube. Där finns även avsnitt ur ­programmet, som också är till­gängliga på afghanstar.tv.

Filmaren Eva Orners dokumentär ”The Network” om Tolo TV hade premiär tidigare i år men har fått ett blandat mot­tagande. Filmen finns bland annat på Netflix och Itunes, men ännu inte i Sverige.


Vill du läsa mer?
Vi väljer att ta betalt för journalistik men som prenumerant kan du läsa hela tidningen digitalt. Att aktivera tjänsten tar mindre än en minut och du behöver inte komma ihåg några krångliga lösenord.

Jag vill prenumerera!
Jag är redan prenumerant
(Resten av texten är endast tillgänglig för prenumeranter)

Vill du slippa att rulla i texten? Dubbel­klicka i artikeln, ju längre ned desto snabbare går det!
Dra med fingret över sidan för att bläddra i tidningen!