Till startsidan
Välj ett nummer!



Läs #xx/XXXX
Hej igen! Nu kan du läsa alla gamla och nya artiklar så länge webb­läsaren är öppen. Om det här är din enhet (och inte till exempel en offentlig dator) kan du välja att spara inställningen. Du kommer då att kunna läsa alla artiklar i den här webb­läsaren så länge din prenumeration är aktiv.

Fortsätt
Spara och fortsätt
Du som får Magasinet Television i brevlådan ska förstås kunna läsa tidningen var du vill. Fyll i den mejl­adress du använde när du tecknade prenumerationen så får du en länk för att kunna läsa artiklarna digitalt!

Inte prenumerant?
Jag vill prenumerera!
Om du lägger till tidningen som en "app" kan du fort­sätta läsa där du slutade senast, även när du inte har till­gång till internet. Klicka på mitten­knappen i Safari-menyn här nedanför (du kan behöva klicka högst upp för att den ska synas) och välj 'Lägg till på hemskärmen'!Tror du att fler skulle uppskatta artikeln? Använd länken nedan!
Delade artiklar är tillgängliga för alla under två veckor, oavsett om du delar på Facebook, Twitter eller skickar en länk.

Din prenumeration verkar ha gått ut eller så behöver du aktivera den här webb­läsaren igen (du kan bara läsa Magasinet Television digitalt på tre enheter samtidigt).Länken är för gammal. Delade artiklar är bara till­gängliga i sin helhet för icke-prenumeranter under två veckor. Tyvärr.

Jag vill prenumerera!
Magasinet Television #4
I äldre versioner av Internet Explorer kan mycket se knasigt ut. Tyvärr.

InköpEn handelsresandes liv Över­fulla post­fack med VHS-kassetter har ersatts av videofiler i över­fulla inboxar. Jakten på det som alla vill se och ingen annan har är sig lik – men allt går snabbare.

Los Angeles, maj 1994. Gudrun Kjellberg faxar rapporter till sina planerings­chefer på SVT mitt i natten för att hinna få ett snabbt svar trots tidsskillnaden. Hon har till­sammans med program­inköpare från alla stora svenska kanaler just fått se två nya sjuk­hus­serier och den ena tycker hon har något speciellt. Dess­utom har hon skrattat gott åt en komedi­serie om fem vänner i New York – och hennes bedömning är tvärsäker. SVT ska köpa in båda.

– Medan ”Chicago hope” handlade om enstaka karaktärer byggde ”ER” i stället på kollektivet vilket kändes ganska häftigt och nydanande. Jag såg den som en typisk public service-serie, för­klarar hon i dag, två år efter att hon gått i pension från SVT.

Svaret från kontors­huset i Stockholm blir dubbelt nej. På drama­avdelningen finns redan planer på att produ­cera en egen läkar­serie och man kan inte konkurrera med sig själv. ”Vänner” avvisas för att den är för ­amerikansk – ett argument som Gudrun Kjellberg finner något ologiskt eftersom SVT redan visar ”Seinfeld”.

Det blir i stället de mindre aktörerna TV3 och Kanal 5 som lämnar förhandlings­bordet med varsin blivande lång­körare – utan att ha en aning om det. TV4:s stjärn­inköpare Tony Mendes väljer att satsa allt på förhands­favoriten ”Chicago hope” och erkänner senare att det var hans största misstag i karriären. ”ER” hyllas världen över och drar i 15 säsonger tittare till TV3 under namnet ”City­akuten”. Gudrun Kjellberg minns den för­lorade chansen. Den sved. Länge.

– När vi reste hem fanns ”Vänner” fort­farande kvar, TV4 ville inte heller ha den. Mats Örbrink, Kanal 5:s inköpare, har själv berättat att han fick den för nästan ingen­ting och den serien satte verkligen femman på kartan. Det är kanske det tillfälle jag minns tydligast som en väldigt smärt­sam upplevelse.

Sex år senare . Det lilla kanaden­siska tv-bolaget Alliance Atlantis pitchar in en ny, relativt mörk, kriminal­serie för den skandinaviska marknaden. Katarina Eriksson, som då har ersatt Mats Örbrink som inköps­chef på Kanal 5, köper till­sammans med sina norska och danska kollegor konceptet – trots att säljarna knappt själva verkar över­tygade om idén. Än i dag är ”CSI: Crime scene investigation” inte bara en av Kanal 5:s starkaste titlar, den har fem gånger toppat listan över världens mest sedda drama­serier med sina 60 miljoner tittare.

En fjäder i hatten för en inköps­chef, kan tyckas. ”Ett lyckokast”, enligt Katarina Eriksson, som efter nära 17 år på posten har vant sig vid att hantera gensvar av alla sorter. Tittarnas dom är ovill­korlig och sällan så förut­sägbar som man kan tro.

– Det händer ofta att något jag själv tror på sedan inte går hem hos publiken. Men det är det som är roligt också, att man måste prova, säger hon.

Katarina Eriksson ansvarar ensam för att fylla SBS-ägda Kanal 5, Kanal 9 och Kanal 11 med utländska inköp. Även om andelen egen­produktioner på Kanal 5, som ”Ullared” eller Filip och Fredrik-shower, har ökat innebär det runt 25 000 timmar varje år – volymer som få av hennes bransch­kollegor behöver hantera. På SVT finns flera inköpare i varje genre, även fiktion.

Och det är tuffare tider än någon­sin när konkurrensen om publiken inte bara sker mellan kanalerna. Enligt statistik från MMS har det tablå­lagda tittandet sjunkit med tio procent under våren.

– Just nu känns det som att vad som helst kan hända. Det finns liksom ingen botten på hur dåliga siffror det kan bli, konstaterar Katarina Eriksson.

digitali­seringen har fått konkurrenten TV4 att reagera. Nu slår man ihop sin inköps­avdelning med format­avdelningen i ett försök att hitta nya lösningar för fram­tiden. Siffrorna är livsviktiga, även för SVT där inköp och sälj sedan en tid till­baka är en och samma enhet. Det spelar ingen roll hur hög kvalitet en serie håller om ingen tittar. I USA faller domen snabbare än någon annanstans, det finns serier som stoppats efter bara två avsnitt för att de inte upp­fyllt för­vänt­ningarna från annonsörerna.

”CSI”, ”Grey’s anatomy” och ”Big bang theory” utgör rygg­raden i SBS enorma inköpskropp, medan titlar som ”Mad men”, ”The walking dead” och ”Sons of anarchy” kämpar allt hårdare i tablån – trots kritiker­hyllningar och miljon­publik i USA.

Hur mycket påverkas ni av att folk laddar ned serierna innan ni hinner sända dem?

– Ja, folk gör ju så numera ... Det är klart att det är ett jätte­stort problem för oss. Vi ligger på de ­amerikanska distribu­törerna som i sin tur jobbar aktivt för att stänga sådana sajter. Vissa serier är känsligare för ned­laddning än andra. När det gäller ”Grey’s anatomy” för­söker vi att sända så nära USA som möjligt (en vecka senare i premium­varianten av Kanal 5 Play och knappt två veckor senare i tv, reds anm).

”Bli inte för fäst vid en ny serie, det är som att adoptera en kattunge med cancer” skojade komikern Jimmy Kimmel apropå situationen i branschen. Hur känns det när en serie som du köper in läggs ned på grund av för dåliga siffror?

– Då blir man för­bannad. ”Joey”, spin­offen på ”Vänner”, gick jätte­bra hos oss, men inte alls i USA. Ett annat exempel var ”Good Christian bitches”. Och vår lilla del av kakan räcker ju inte till catering på en inspelning, för­modligen. Tyvärr är det så. Det är väldigt sällan vi lägger en premiär super­nära USA i en första säsong, utan vi avvaktar några månader så vi hinner se hur det går. Det är otroligt risk­fyllt att köra en stor marknads­föringskampanj när risken finns att serien plockas bort. Vi är inte riktigt vana vid det tänket i Sverige än, men vi kommer säkert att komma dit. När det gäller betal­kanalerna är det en annan situation, HBO till exempel bryr sig inte om tittar­siffror på samma sätt. De spelar ut alla avsnitt som planerat.

Katarina Eriksson har just kommit hem från vårens tv-mässa i Cannes utan några större utrops­tecken i varukorgen, och är besviken på det likriktade utbudet.

– Det roligaste jag såg var ”I wanna marry Harry”, där man lurar tolv ­amerikanska tjejer att de ska få dejta den brittiske prinsen, i övrigt var det tunt. Folk i branschen har blivit rädda för att göra något helt wild.

Reality är en av Katarina Erikssons paradgrenar, och en genre hon själv tycker att SBS har lyckats väldigt bra med.

– Vi hade mycket reality innan det blev vanligt i andra kanaler. ”Bachelorette – the wedding” fick 700 000 tittare för tio år sedan, det är helt galna siffror.

Trots att tekniken numera har möjlig­gjort för program­köpare att ta del av video­material direkt på nätet i stället för att vänta in flygposten, utgör de inter­nationella tv-mässorna fort­farande en viktig del i arbetet. Om några veckor väntar årets absolut viktigaste resa för Katarina Eriksson: LA screenings (se här intill) i Los Angeles. Där presenterar de ­amerikanska bolagen höstens tablå och visar de piloter som har över­levt Upfronts-veckan i New York där reklam­tiden säljs dyrt till annonsörer. Förhoppningen är att, precis som Gudrun Kjellberg för tjugo år sedan, få se ”en riktigt bra sjuk­hus­serie”. ”Grey’s anatomy” är trots allt inne på sitt nionde år och hålls mer eller mindre vid liv med konst­gjord andning. Skaparen Shonda Rhimes hade för avsikt att låta vårens säsong bli den allra sista, men serien genererar fort­farande för mycket pengar för att avslutas permanent.

Vad letar du efter, generellt?

– Det blir svårare och svårare att sätta en drama­serie. För oss är komedi­serier lättare, även om det tar ett tag för dem också. Det tog ganska lång tid innan ”Vänner” blev super­stort, precis som för TV3 innan ”2 1/2 män” och ”How I met your mother” funkade. Det är som att folk måste lära känna karaktärerna först, men när man väl har gjort det så kan man se samma avsnitt hundra gånger. Det är till och med nästan roligare tionde gången än andra gången. Därför är komedi­serier väldigt värde­fulla för oss om man får dem att funka, som ”Big bang theory” – vars fram­gång jag för övrigt inte alls förut­såg – för då kan man kan reprisera dem varsomhelst, närsomhelst.

Finns det något du har köpt in som har funkat i USA men inte här?

– Gud, ja! ”Scandal” är det allra värsta exemplet. Jag tycker att det är den absolut bästa serien som går nu. Och jag är så oerhört för­bannad över att den inte funkar, jag får ont i magen varje gång den sänds. Den är så sjukt spännande och så jävla bra. Det är jag riktigt, riktigt ledsen över.

Du tittar mycket på tv även privat?

– Det gör jag. Mer än vad jag borde, eller snarare mer än vad jag måste. Det finns faktiskt oväntat många personer som jobbar med tv som inte ser på tv. Det kan jag inte riktigt förstå. Då finns det väl annat man kan jobba med?

NÄR GUDRUN KJELLBERG gick i pension 2012, efter närmare 40 år i huset, fick hon med sig listor på alla inköp hon gjort för SVT:s räkning. Sida upp och sida ned med dramatitlar på franska, engelska, italienska, holländska – till och med ryska.

– SVT har ju fort­farande ett mer varierat uppdrag än de flesta kommersiella kanaler och den konkurrens och bredd i utbudet som det innebär för det svenska tv-land­skapet är ju stimu­lerande för både publiken och inköparen. För SVT:s del gäller det att både inne­hålla breda lägereldar, heta snackisar och kulturbärare. För mig har det varit ett privilegium att kunna köpa både deckar­drottningar som Minette Walters och Elizabeth George, intro­ducera komiker som Sanjeev Bhaskar och Ricky Gervais och mer exklusiva dramatiker som Stephen Poliakoff. För att inte tala om klassiker som Jane Austen, Dickens eller Solzjenitsyn.

– Trots att jag är själv gillar och ser mycket ­amerikansk fiktion så tycker jag det är lite lustigt att man hör både i branschen och i sam­hället i övrigt att vi svenskar är så lika ­amerikaner och att det är därför ­amerikansk fiktion går så bra. Jag håller inte alls med. Det sam­hälle som åter­speglas där är otroligt patriotiskt och genom­syras ofta av en stark religiös tro. Och jag vill inte kalla det våldsglorifiering, men man utgår från en rätt att för­svara sig som är ganska främmande i Europa. Eller att kommunist och socialist är skällsord, som de inte nöd­vändigtvis är här. Dyker det upp en muslim i ”Homeland” så för­väntas det väcka en viss misstänk­samhet hos den genom­snittliga ­amerikanska tittaren. Man har dess­utom en helt annan upp­fattning om feminism vilket jag tycker syns. Skillnaden mellan mäns och kvinnors roller framgår inte minst i komedi­serierna. Det är meningen att man ska skratta åt det men jag tycker inte alltid att det finns anledning att göra det.

Är det viktigt att balansera tablån med olika kulturella och politiska perspektiv?

– Det tycker jag, men det är inte alltid så lätt. Jag för­sökte till exempel köra hårt med fransk fiktion, som är väldigt väl­gjord. Men Albert Camus och Simone de Beauvoir var lättare att få in än franska vardagsserier. Och säg att vi aldrig har visat någon bild av det svarta Afrika och en episod av en serie plötsligt skildrar det svarta Afrika som en terror­kultur – då blir det svårt att visa. En ensam bild riskerar att bli fördomsskapande. Man kan ju inte alltid visa flera perspektiv sam­tidigt, men en viss balans måste det vara – även i fiktionen. Man tror inte att fiktion är så politisk, särskilt inte när det gäller komedier, men den är nog det.

Har det hänt att en serie plockats bort?

– Jag köpte en jätte­spännande katastrof­serie 2004 som handlade om en jord­bävning som skapade en tsunami. Den gick inte att sända under de tre åren vi hade tillstånd, av hänsyn till offren och publiken i Sverige.

Mycket av inköparens dagliga arbete kretsar kring kontrakt, villkor och rättig­heter. När Gudrun Kjellberg köpte in ”Den nakna kocken” mot slutet av 1990-talet ingick visser­ligen inte Jamie Olivers recept från BBC, men med hjälp av den danska för­handlaren kom man på en lösning för att kunna publicera dem på nätet.

– Över­sättaren Ingela Sjölander prov­lagade all mat hemma. Och när det var ingre­dienser som ”inte kommer att finnas i Värmland” så bytte hon helt enkelt ut dem mot en liknande krydda eller grönsak – så att alla skulle kunna hänga med. Det blev dess­utom vår första riktigt stora hit på nätet.

Men Jamie Oliver blev för stor för public service. Efter några säsonger valde hans bolag att flytta produktionen från BBC och bli sin egen produ­cent. Sam­tidigt skrevs det in en klausul i kontraktet att den som köper ­programmet måste lämna utrymme för reklam för hans produkter. SVT hade inget annat val än att lämna över succé­kocken till en kommersiell kanal – i det här fallet Kanal 5 och Katarina Eriksson. Numera lagar Jamie Oliver sin mat i TV4.

30 år sedan. Det finns fort­farande bara två kanaler i Sverige. Marknads­ekonomiska vindar blåser in från både USA och Stor­britannien och på SVT råder en konst­gjord rivalitet mellan inköparna på TV1 och TV2 som går under namnet ”stimu­lerande tävlan”. Eftersom det är omöjligt att tävla genom att trissa upp priserna sporras med­arbetare att vara först på bollen.

– Det var bara löjligt. Det hamnade ju ändå i samma ruta i slut­ändan, säger Gudrun Kjellberg.

1988 bryter TV3 mono­polet och tre år senare startar TV4, som gör anspråk på att vara en full­sorterad kanal i klass med public service, och blir snart en riktig konkurrent. SVT måste bli snabbare, helst snabbast.

– Vi blev tvungna att brösta upp oss ganska ordentligt. Eftersom de, precis som vi, kunde bygga paket av flera genrer så blev de en attraktiv kund.

Katarina Eriksson ser inte dagens konkurrens som något problem.

– Branschen är så liten, jag vet ungefär vad SVT och TV4 och TV3 gillar. Det kan absolut dyka upp program som jag tycker om, men som inte är någon­ting för oss. Ingen av de senaste HBO-serierna har känts till­räckligt kommersiell, till exempel. ”Sex and the city” hade nog funkat, men ”Girls” tror jag inte hade gjort det. Vi sitter ju inte vid samma förhandlingsbord, men om jag får veta att det finns ett svenskt bud så kan jag ganska lätt räkna ut vilken kanal som ligger bakom, säger Katarina Eriksson.

Köper du in några titlar från andra marknader än den ­amerikanska?

– Vi har haft några engelska deckare på nian, som ”Kommissarie Lewis” och ”Endeavour”. Men sällan några moderna brittiska serier. Vi är lite fega där, vi vågar inte riktigt.

Det blir inga turkiska såpor framöver, alltså?

– Nej … Det är roligt, det är många som vill sälja in det nu när SVT har visat ”Lögnen” och ”20 minuter”. Men jag tycker att det är toppen att SVT har dem, och till exempel franska ”Gengångare” som ju för övrigt ska bli en ­amerikansk remake ...

Kanaler som för­litar sig mycket på inköp skriver ofta fler­åriga kontrakt med vissa bolag. SVT hade tidigare ett sam­arbete med HBO, och i SBS fall är det just nu Disney och Warner. Det innebär att Katarina Eriksson har för­bundit sig att köpa ett visst antal timmar program eller spel­film under perioden. I praktiken blir det att köpa grisen i säcken, hon vet aldrig hur utbudet kommer att se ut och får ta det onda med det goda.

Men det finns också serier som ligger utanför avtalen som är till salu. ”CSI” köps från CBS och ”Glee” från Fox. Eftersom Discovery communications köpte SBS för drygt ett år sedan finns numera även hela den ­amerikanska Discovery-katalogen till förfogande, vilket förstås är en enorm ekonomisk fördel för SBS. Sedan i höstas jobbar Katarina Erikssons första inköps­kollega med att på heltid gå igenom tusen­tals titlar som kan användas framöver. Fram till dess hade Katarina skött allting på egen hand.

På vilka fler sätt skiljer sig din roll nu jämfört med tidigare?

– Jag började ju på den gamla goda tiden, i London, när det var bara fanns en kanal hos oss. Det behövdes inte alls köpas in lika mycket, utan vi hade en stor deal med Paramount där vi fick plocka i princip vad vi ville till prime­time. Det känns nästan inte som att jag har samma jobb längre, det för­ändras från en vecka till en annan.

Vad har för­ändrats mest i din vardag som inköpare?

– Förr köpte man en visnings­rätt och så var det klart. Nu springer jag mellan distributions­avdelningen – som har kontakt med tv-leverantörer som Comhem och Telia – och vår digitala medie­avdelning som har hand om allt vi visar i våra playkanaler. I stort sett varje dag kommer jag hem med ett kontrakt som visar sig vara ofull­ständigt, för plötsligt behövs en ny rättig­het som jag inte ens visste fanns i förrgår. Utvecklingen går väldigt fort och det är svårt att förut­säga vad som kommer att ske. Själv vill man ju täcka in så många rättig­heter som möjligt, men den som säljer rättig­heterna vill i dagsläget kanske inte ge ifrån sig allt eftersom man inte vet inte hur mycket det kan vara värt om ett eller två år. Det är en svår nöt att knäcka.

Även bransch­mässorna har för­ändrats genom åren. Gudrun Kjellberg var inbjuden när paraply­organisationen TV France international, inspirerade av engelsmännen, drog igång mässan Rendez Vous med ambitionen att sam­tidigt visa del­tagarna det riktiga Frankrike, bortom turiststråken.

– De hade sett att BBC var på olika platser varje år. Första året hyrdes en stor båt som tog alla inköpare runt Korsika. Andra året gick båten i Engelska kanalen och då utbröt en fruktans­värd storm och vi kunde inte komma i land. Alla blev sjösjuka, ingen kunde uträtta någon­ting och de få herrar som hade mobil­telefon – för det var bara herrar som hade sådana – stod högst upp på översta bryggan och för­sökte komma i kontakt med verklig­heten. Vi flöt redlöst omkring, likt Den flygande hollän­daren. Lite komiskt med tanke på hur snabbt verklig­heten och tekniken för­ändrats sedan dess. Och med den för­ändringen krävdes tack och lov snabbare och snabbare beslut. Men de nationella screeningarna visade sig vara mycket mer effektiva – i mitt fall – än att springa runt hos en massa mer eller mindre intressanta distribu­törer på en mässa.

Fjäskas det mycket för program­inköpare?

– Vi får inte låta oss bjudas på någon­ting på SVT. Men det finns säkert grå­zoner. Alla presenter i form av rysk kaviar har upphört helt kan jag säga. Jag blev erbjuden det en gång av en man, och när jag för­klarade att jag inte kunde ta emot gåvan blev han oerhört besviken. ”Jag kan inte ta hem det för det blir för­stört i värmen”.

Hur viktigt är det med kontakter och att göra varandra gentjänster?

– Såvitt jag vet för­söker nog inköpare allmänt åberopa att ”vi gick faktiskt in i det där som ni ville sälja till oss sist och som vi egentligen inte var så heta på”. Det var inte alltid det fungerade. Men har man ett ömse­sidigt intresse av varandra så är väl det bara en del av överenskommelsen. Ibland tycker man att en serie är ovärderlig för publiken och då kanske man också måste ta något annat, som inte är lika ovärderligt.

Användes public service som ett för­säljningsargument?

– Tidigare kunde man hävda vi skulle ge serien en bra placering i tablån, vilket då betydde mycket för produ­centerna. När det gäller fiktion var det länge sedan det imponerade på distribu­törerna. Man kanske också ska tillägga att de flesta av dem i dag befinner sig långt ifrån de kreatörer de representerar. I dag är distribu­törerna färre – och större.

Hur mycket inköparen har att grunda sitt beslut på varierar. Ibland ett pilot­avsnitt, ibland en lista med namn, ibland inte ens det. Gudrun Kjellberg, som är drama­turg i botten, för­sökte att komma in så tidigt som möjligt i produktionerna.

– Jag fick ofta läsa manus från BBC. När allt mer började släppas på nätet blev det viktigt att vara ännu tidigare ute, och läsa både manus och nyhetsnotiser. Men ibland hjälpte inte ens det. När jag läste om Ricky Gervais ”Extras” så var jag beredd att att köpa den utan att se en ruta. Men vi var tvungna att vänta ett och ett halvt år för att BBC ville vänta in reaktioner från de andra, kommersiella svenska kanalerna. ”Det var ärligt talat så att det var du som berättade för mig att serien var på bordet”, sade säljaren efteråt. För­säljnings­avdelningen befinner sig på behörigt avstånd från den sändande eller produ­cerande avdelningen. Och ofta dröjer det länge innan någon över­huvud­taget vet vem av alla samprodu­center, frilans­bolag och beställare som äger distributionsrätten.

Vilka kvaliteter behöver en bra inköpare?

– Man ska vara nyfiken, lite modig och ha program­kynne och självtillit. Det är viktigt att vara ”bred om baken” och upp­riktigt vara intresserad av alla delar av den genre man köper, så att det inte blir något slags spekulation i vad ”folk” tycker. Det får inte bli för mycket nördigt kredd­pajaseri – man måste också känna igen tidlös kvalitet, och fram­för­allt vara intresserad av omvärlden.

Gudrun Kjellberg delade i många år inköpsupp­draget på drama­sidan med Göran Danasten, som senare blev program­chef för fiktions­inköp på SVT.  Hon med huvud­sakligt fokus på det europeiska utbudet, han på det ­amerikanska.

– Jag har alltid sett det som en styrka och en fördel att vara två – inom samma genre, men på olika geo­grafiska territorier. Man får inspel av varandra – som jag tyckte var nyttigt, stimu­lerande och bra för ett mång­sidigt utbud.

Vad vill du se under en screening?

– Jag faller mycket för en egen ton, och det kan finnas även i breda produktioner. Det ska finnas en tydlig avsändare, som Aaron Sorkin i ”Vita huset”. Numera görs mycket på spekulation i hur intresset kommer bli. Men det måste finnas element av egen lust och egen röst. Det blir oerhört trist när man ser konstruktionen. Man ska inte märka om det finns ett mönster eller ett antal nyckel­namn utan bli över­raskad.

JUNI, 2014. Katarina Eriksson är till­baka från Los Angeles. Utmattad efter åtta långa dagar av ett konstant flöde av nya program i biomörker, men exalterad inför tv-hösten. Hon samman­fattar sina intryck i ett rasande tempo. Justin Theroux får årets genom­brott med coola ”The leftovers”, Chris Carters alien­serie ”The after” känns oinspirerad, årets snackis är ”Breaking bad”-skaparen Vince Gilligans polisserie ”Battle Creek (”smart, men med humor”). Och förhands­favoriten ”Gotham”, med kommissarie Gordon i centrum, är imponerande snyggt filmad – ”precis som en Batmanrulle” .

– Otroligt spännande resa. Jag kan inte komma ihåg att det har varit såhär många program förut och då har jag ändå varit där varje år sedan 1998.

Fanns det något som stack ut?

– ABC:s oerhört märkliga serie ”Galavant”, som är en medie­val fairytale musical. Den kommer antingen att bli nedlagd direkt eller bli succé. Det konstigaste jag sett, men det är helt omöjligt att inte bli berörd.

Vad skulle du säga dominerar höst­tablån?

– Väldigt mycket drama. Förra året testade man många komedier men få av dem höll. Nu är det i stället ganska komplexa historier och mycket kvinnliga, icke-vita, starka huvudroller. Båda tenden­serna tror jag har att göra med att ”Scandal” går så otroligt bra i USA. Annars fort­sätter trenderna med super­hjältar och spinoffs, som ”CSI: Cyber” och ”NCIS: New Orleans”.

Hur nöjd blev du med Disney och Warner som ni har avtal med?

– Ett par bra serier från varje hoppas jag att det blir. En av de bästa var CBS ”Stalker”, som Warner distribuerar. Den påminner lite om ”Criminal minds”. Riktigt läskig!

Katarina Eriksson tar ivrigt fram sin surf­platta och sätter igång trailern som hon fått med sig från screeningen.

– Creepy, eller hur?, utbrister hon sam­tidigt som ljudet ebbar ut.

Vad är det i det här som fångar ditt intresse?

– Titeln är tydlig, man fattar direkt vad det handlar om. Det är ett case varje vecka och det finns en spännande berättar­båge om de två som jagar ... Den skulle gå bra hos oss.

Ingen sjuk­hus­serie, som du hoppades på?

– Nej, men det finns faktiskt en icke- traditionell sjuk­hus­serie, som jag gillar som sjutton. Den heter ”Red band society” och utspelar sig på ett barn­sjukhus – men inga barn i huvud­rollerna kommer att dö, det för­säkrade säljarna. Den är baserad på en spansk serie och vi fick träffa produ­centen Margaret Nagle – Martin Scorsese döpte den kvinnliga huvud­karaktären i ”Boardwalk empire” efter henne – som berättade att hon hoppade på projektet eftersom hennes egen bror låg i koma när hon var liten och han kommer ihåg allt som sades till honom under den tiden ... Den serien gillade jag, den hade någon­ting annor­lunda.

För Katarina Eriksson stundar nya förhandlingar, den här gången för att över­tyga kollegorna på SBS om vad de ska satsa på. Höst­tablån ska spikas, sedan väntar nya säsonger – och därmed nya mässor.

I oktober får hon en ny chans att hitta nästa stora sjuk­hus­serie.

Katarina Eriksson Inköps­chef på SBS TV sedan 1997.

Titlar i urval: ”CSI”, ”Desperate house­wives”, ”Grey’s anatomy”, ”Agents of SHIELD”, ”­Gossip girl”, ”Keeping up with the Karda­shians”, ”Duck dynasty”, ”Mad men”, ”Cougar town”, ”Rizzoli & Isles”, ”Hannibal”.

Bästa köp: ”Rent ekonomiskt måste det vara ’Grey’s anatomy’ eller ’Desperate house­wives’.”

Ser privat: ”Jag har lätt att fastna i allt från ’­Bachelor’ och Karda­shian till ’Gold rush’. Jag kan bli helt lost i hillbilly- och redneck-tv.”

Gudrun Kjellberg Drama­inköpare på SVT mellan 1987 och 2012.

Titlar i urval: ”Vita huset”, ”Morden i Midsomer”, ”Sherlock”, ”The office”, ”Parkinson”, ”De älskande på Café Flore”, ”Barnmorskan i East end”, ”Life on mars”, ”Merlin”, ”Helt hysteriskt”, ”Little Britain”, ”De bästa åren”, ”Lærkevej”.

Bästa köp: ”För sin tid: ’Livet kan börja’ (’This life’). Det var första gången jag såg homo­sexuell kärlek på tv utan att det fram­ställdes som något anmärkningsvärt.”

Ser privat: ”Följer ett antal deckare som ’CSI’ (utom Miami!) och danska drama­serier samt har svårt att låta bli att se på favorit­episoder av ’Seinfeld’.”

Fyra sjukhus, fyra olika öden 

Chicago hope CBS, 1994–2000Trots tv-geniet David E Kelley (”Lagens änglar”) vid rodret hade serien inte en chans mot den andra Chicago­baserade läkar­serien ER (”City­akuten”). Började sändas våren 1995 på TV4.

City­akuten (ER) NBC, 1994–2009 Fick 15 säsonger, och flest Emmy­nomineringar (124 stycken) genom tiderna. Steven Spielberg produ­cerade första säsongen, som sändes i Sverige på måndag­kvällar i TV3 och lockade en halv miljon tittare.

S:t Mikael SVT, 1998–1999Rebecka Hemse, Leif André, Mats Långbacka och Emil Forselius spelade in två säsonger om en ned­läggnings­hotad akutenhet i Stockholm. Kvälls­pressen marknads­förde serien som ”Sveriges svar på ’City­akuten’” men ”S:t Mikael” var påtänkt långt tidigare.

Grey’s anatomy ABC, 2005– I maj i år bänkade sig nio miljoner ­amerikaner framför den tionde säsongsavslutningen, vilket var 13 miljoner färre än vid seriens tre första finalavsnitt.Mellan 250 000 och 550 000 tittare har följt serien på Kanal 5 sedan starten hösten 2005.

Upfronts, New York. Varje år håller de stora tv-bolagen öppet hus för reklamköpare. Resultatet av den veckan avgör slut­giltigt vilka serier som måste läggas ned, plockas upp, eller får fort­sätta till hösten eller mid­season (årsskiftet). Fox, som snart får en egen kanal i Sverige, är ett av bolagen som börjat att frångå det gamla systemet med pilot­säsonger och beställer numera serier året runt.

Screenings. Under tv-mässorna får inköparna ofta möjlighet att förhands­titta på nya program, indivi­duellt eller i full­satta biosalonger. Den numera ned­lagda pod­casten Tv heads sände flera avsnitt från LA screenings, samtliga finns att lyssna till på blogg.svt.se/tv-heads/.

”I wanna marry Harry”, Fox. Tolv ­amerikanska tjejer tror att de tävlar om att vinna den brittiske prinsens hjärta. ”Harry” heter i själva verket Matt HIcks och är miljö­konsult. Serien kanske kommer til SBS framöver.

”Vita huset”. SVT anmäldes till Gransknings­nämnden av en tittare som tyckte att NBC-serien fram­ställde den ­amerikanska administra­tionen i ett alldeles för positivt ljus. "Udda, med tanke på att serien skildrade en skugg­president som kunde tänkas utgöra ett demo­kratiskt alternativ till Bush-regeringen. Men eftersom det var fiktion blev vi inte fällda", för­klarar Gudrun Kjellberg.

”The office” eller ”Kontoret”? Förr över­sättes nästan alla inköpta titlar. ”The thick of it” blev ”Trist, herr minister” och ”Monarch of the Glen” blev ”Karl för sin kilt”. "Jag tycker att det är lite småfegt att man inte döper någon­ting längre. Jag tror att man av­skärmar en del av publiken, även om jag köper argumentet att man kan höra talas om original­titeln på nätet. Men det här att det alltid är sexigare med en engelsk titel håller jag inte med om. När jag hade köpt ’The office’ tyckte en person på marknads­avdelningen att ’Kontoret’ lät så himla tråkigt, och att ’The office’ var det i alla fall lite sväng på. Jo, men nu var det så att vi fick veta av produ­centen att Ricky Gervais medvetet valde att döpa serien till något urtråkigt ...", berättar Gudrun Kjellberg.

Spår nya tider. Amy Harris, inne­hållsstrateg på Liquidthread, utanför CBS i New York. Hon tycker att bolaget satsar för mycket på säkra kort som ”CSI” och ”NCIS” och vill se något mer innovativt. Systemet med Upfronts-veckan tror hon är på väg bort. ”Jag hoppas det. Säsongerna är inte lika viktiga längre. Folk konsumerar media på ett helt annat sätt nu, så det här upp­lägget kommer inte att hålla så många år till.”

5 000 000 Så stor budget, i dollar, är inte ovanligt för en timmes pilot­avsnitt från något av de stora bolagen i USA. De flesta piloterna får aldrig en fort­sättning, och bara ett fåtal för­längs till en andra säsong. Pilot­produktionen enbart i Los Angeles för säsongen 2012/2013 kostade 227,8 miljoner dollar.

Blivande succéer? Tre serier som stack ut i Los Angeles: ”Galavant” (ABC, 2014–) Världens första medel­tidsmusikalserie. Katarina Eriksson: ”Vi satt bara och gapade”. ”Jane the virgin” (CW, 2014–) Baserad på en venezue­lansk tele­novela. ”Välbehövligt mysig, påminner om Ugly Betty”. ”Red band society” (Fox, 2014–) Produ­cerad av Steven Spielberg. ”Fick väldigt bra mot­tagande på test­visningarna och tidigare­lagd premiär.”


Vill du läsa mer?
Vi väljer att ta betalt för journalistik men som prenumerant kan du läsa hela tidningen digitalt. Att aktivera tjänsten tar mindre än en minut och du behöver inte komma ihåg några krångliga lösenord.

Jag vill prenumerera!
Jag är redan prenumerant
(Resten av texten är endast tillgänglig för prenumeranter)

Vill du slippa att rulla i texten? Dubbel­klicka i artikeln, ju längre ned desto snabbare går det!
Dra med fingret över sidan för att bläddra i tidningen!