Till startsidan
Välj ett nummer!



Läs #xx/XXXX
Hej igen! Nu kan du läsa alla gamla och nya artiklar så länge webb­läsaren är öppen. Om det här är din enhet (och inte till exempel en offentlig dator) kan du välja att spara inställningen. Du kommer då att kunna läsa alla artiklar i den här webb­läsaren så länge din prenumeration är aktiv.

Fortsätt
Spara och fortsätt
Du som får Magasinet Television i brevlådan ska förstås kunna läsa tidningen var du vill. Fyll i den mejl­adress du använde när du tecknade prenumerationen så får du en länk för att kunna läsa artiklarna digitalt!

Inte prenumerant?
Jag vill prenumerera!
Om du lägger till tidningen som en "app" kan du fort­sätta läsa där du slutade senast, även när du inte har till­gång till internet. Klicka på mitten­knappen i Safari-menyn här nedanför (du kan behöva klicka högst upp för att den ska synas) och välj 'Lägg till på hemskärmen'!Tror du att fler skulle uppskatta artikeln? Använd länken nedan!
Delade artiklar är tillgängliga för alla under två veckor, oavsett om du delar på Facebook, Twitter eller skickar en länk.

Din prenumeration verkar ha gått ut eller så behöver du aktivera den här webb­läsaren igen (du kan bara läsa Magasinet Television digitalt på tre enheter samtidigt).Länken är för gammal. Delade artiklar är bara till­gängliga i sin helhet för icke-prenumeranter under två veckor. Tyvärr.

Jag vill prenumerera!
Magasinet Television #7
I äldre versioner av Internet Explorer kan mycket se knasigt ut. Tyvärr.

Kanal GlobalDet finns ett ord för det här och det är hyckleri Vägen in i Sverige är en ange­lägenhet för alla, enligt statsministern. Men engagemang har ett pris. Medan vissa kämpar tills kroppen går sönder vill andra inte vara med och betala alls. Det här är berättelsen om Kanal Global.

Mojdeh Zandieh är sex år gammal när de irakiska trupperna går över gränsen. Hennes bror kallas in i armén för att för­svara Iran, präglat av revolutionen sedan den tidigare kungen – shahen – gått i exil. Ayatollah Khomenei har tillträtt i hans ställe och formar landet till en strikt funda­mentalistisk islamsk republik.

Själv går hon på flickskola i Teheran. Där fostras eleverna patriotiskt och varje morgon leder rektorn dem i nationalsången. Men ju längre striderna pågår, desto mer lär hon sig hata kriget mer än fienden. Under tiden dyker en svensk statsminister upp allt oftare i nyhetssänd­ningarna. Olof Palme blir hennes första bild av Sverige: en person och ett land som står för omtanke och det goda i världen, som för­söker få slut på orolig­heterna i hennes hemland.

Hon har hunnit fylla elva år när rektorn en morgon som vanligt håller i megafonen. Men budskapet till eleverna är inte det vanliga: ”Mina kära flickor”, säger hon, ”jag har en väldigt tråkig nyhet”. När ett par hundra låg- och mellanstadieflickor sedan får veta att Sveriges statsminister skjutits ihjäl börjar många av dem att gråta.

Först senare får Mojdeh veta att Sverige under samma tid sålt vapen till båda sidorna i kriget, men just då har mordet på Olof Palme släckt ett hopp om förståelse.

Det har sagts att Sverige för­lorade sin oskuld den dagen, den 28 februari 1986. I dag bor Mojdeh Zandieh i det land som en gång beskrivits som ”det enda i världen som gett invandrare chansen att starta en egen tv-kanal”. Den kanalen har varit hennes dag och natt under hela hennes vuxna liv. Sedan 2011 driver hon som vd Kanal Global med en vision hon burit med sig från barn­domen, om förståelse mellan människor.

Hon skyndar ut i TV4-husets entré i Stockholm. Det är november 2014, tidig eftermiddag men redan på väg att mörkna. Mojdeh, vars förnamn betyder ”god nyhet” på persiska, är en kontrast till senhösten – mörkt klädd men medryckande glad över att ha hunnit med möten och alla papper hon måste ta hand om innan hon får besök.

Under hissfärden ned till studion under markplan poäng­terar hon att Kanal Global bara är hyresgäster i huset. Sedan kanalen flyttade hit 2009 har hon ofta fått frågan om ägandeför­hållanden. Inte sällan har den signalerat misstänk­samhet, att befinna sig under samma tak som Bonnier – en av Sveriges mäktigaste mediefamiljer – är inte alltid positivt. Men kanalen är sin egen.

Kanal Globals ambition är ”att vara lika färggrann som det Sverige kanalen för­söker spegla”. Kärnan utgörs av samhällsprogram, som intervjuserien ”Hola hola amigos” och lång­köraren ”Miniatyr”, det program ur vilket alltsammans växte. Vid sidan av den egna produktionen visas filmer och serier från hela världen, inte bara den engelsk­språkiga delen. Bland annat köpte Kanal Global in tele­novelan ”Klonen” flera år innan SVT i fjol gjorde en satsning på brasilianska såpor.

Mojdeh hittar bättre än de flesta i laby­rinten av korridorer och trapphus. Till det nedre planet kommer inte många från TV4, utöver den gången program­ledaren Pär Lernström gick vilse och snubblade in. Snart ska hon gå samma väg till­baka för att slussa ned fler gäster. Det är inspelningsdag för ”Miniatyr” – ­programmet sänds några dagar senare och handlar om etablering för nyanlända – och Mojdeh, vars titel på visitkortet är vd, ska se till att gästerna sminkas innan hon själv tar plats bakom kameran. Större än så är inte Kanal Global, verksamheten drivs runt på bara sex personer.

Bijan Salehi presenterar sig, och Mojdeh. ”Hon är min chef”, säger han. Omdömet är dubbeltydigt, de är gifta sedan 20 år.

Embryot till kanalen föddes hos honom och bröderna Behrouz och Behzad. Också de är från Iran. Under 1970-talet kom de till Sverige som gäststudenter: Först Behrouz, som började på Chalmers i Göteborg, sedan Behzad. Den filmintresserade Bijan, äldst i skaran, var på väg till USA men ångrade sig. Dels för brödernas skull, dels på grund av Ingmar Bergman.

Bijan älskade filmregissören och på plats i Sverige korsades deras vägar, och Bijan fick medverka vid ett par inspelningar. Passionen spillde över på bröderna, iransk film hade börjat upp­märk­sammas inter­nationellt och när studierna närmade sig slutet var planen att åter­vända för att bli en del av ”den iranska vågen”. Men det blev ingen våg. I stället bröt revolutionen ut. Behrouz och Behzad blev kvar i Sverige. Bijan åter­vände och anställdes vid det nationella tv-bolaget, men arbets­uppgifterna kom allt mer att handla om propaganda och när han under brinnande krig ombeds göra en hyllningsfilm om ayatollahn lämnar han Iran för gott. Färdigutbildade och med drömmar om filmproduktion fann sig bröderna Salehi i en svensk medelklassförort, utan att veta mer om fram­tiden än att den inte fanns i hem­landet.

I dag har de fördelat arbets­uppgifterna mellan sig. Behzad är program­chef, Behrouz ansvarar för ekonomin och Bijan för marknadsbiten. Men precis som för Mojdeh är titlarna mest bara titlar. Vid inspelningen av kvällens program har de var och en andra, mer handfasta, roller.

– Men det är inte så svårt.

Behzad pekar på kontroll­bordet.

– Det är bara att trycka på knappar. Kamera ett, två och tre. Sedan till­baka, och så håller det på. Ett två tre, ett två tre, ibland tre två ett. Ibland ett tre två.

Han skrattar åt sig själv och drar det hela en gång till.

Efter mordeT på Olof Palme bestäms att Mojdeh ska smugglas ur Iran, ges chansen till ett nytt liv i ett annat land. När hennes morfar för sista gången håller sitt barnbarn i famnen gråter han, men inte för att hon kommer att ryckas ifrån honom.

”Du är så godhjärtad och du tror verkligen på folk. Jag är säker på att de kommer att förstöra det under din livstid och det är så synd för din värld är finare”, säger han. Orden etsar sig fast i henne.

Via Tyskland kommer hon till Sverige, men hos brodern i Falun märker hon att alla svenskar inte är de fredsmäklare hon skapat sig en bild av.

I efter­hand kommer hon tycka att för­vänt­ningarna varit orättvisa, men hon kommer också att bli kallad svartskalle och möta mer rasism än hon någon­sin kan acceptera eller förlåta.

Medan allt fler iranier söker asyl i Sverige får bröderna Salehi en idé om hur de kan utnyttja sina film- och tv-kunskaper. Varför inte starta någon­ting som infor­merar de nyanlända om det nya landet och hjälper dem in i sam­hället? Det produktions­bolag de i fram­tiden sett sig starta i Iran grundas i stället i ett radhus i Täby utanför Stockholm. SVT kontaktas, och snart gör de inslag på persiska i det mångkulturella ­programmet ”Mosaik”.

Konceptet är lyckat. Men när bröderna föreslår en egen persisk redaktion – kriget ser inte ut att ta slut, under 1980-talet blir iranier en av de största invandrargrupperna i Sverige och är överrepre­senterade i Statistiska centralbyråns siffror över utanför­skap – säger SVT nej.

Fort­farande är bolaget och den svenska tv-marknaden en och samma sak, men tiderna är på väg att för­ändras. I stället kontaktar de finansmannen Matts Carlgren, som lanserat uppstickaren Nordic Channel, som blev TV5 Nordic och senare Kanal 5. De erbjuds att köpa programtid och den 26 januari 1992 har ”Miniatyr” premiär. Sam­tidigt faller mono­polet: Några veckor senare släpps TV4 som första kommersiella kanal in i marknätet.

SVT:s vd Sam Nilsson spår att ”Miniatyr” klarar tre avsnitt innan pengarna tar slut. Men invandrade lands­män med nystartade företag – transaktioner av pengar, en och annan resebyrå – ställer upp som sponsorer, och bröderna säljer vad de har kvar i Iran. Det lilla kapitalet för­svinner dock snabbt till SVT i studiohyra. För att bryta sig loss behöver de en egen studio, och i en källare i Täby hittar de vad de söker. ­Lokalen är fuktig och har dålig luft men den är stor nog för att även inrymma kontor. Hela sommaren byggs en egen verksamhet upp, bokstavligen från grunden.

Snart passeras SVT:s ”Mosaik” i tittar­siffror. Dess­utom når ”Miniatyr”, via TV5 Nordic, tittare även i Danmark, Norge och Finland. Programtiden utökas med en kvart på lätt svenska för att nå fler invandrar­grupper, och som barn­program­ledare som intro­ducerar Pippi Långstrump på persiska för de nya svenskarna dyker en iranskfödd praktikant upp från Falun.

Mojdeh betalar pendelresorna från Dalarna ur egen ficka.

Drygt 20 år senare har hon hämtat ned kvällens gäster från TV4-husets entré: Mathias Wahlsten från Arbets­för­medlingen, regeringens särskilda etableringsutredare Elin Landell och riksdagsmannen Marco Venegas från Miljöpartiet. Elin Landell är först att ta plats i sminkrummet och berättar om sitt uppdrag medan Mojdeh pudrar hennes ansikte för att det inte ska blänka i studiobelysningen. Det handlar om validering, att göra utländska utbildningar giltiga i Sverige så att arbetssökande kan utnyttja sin kompetens.

Mojdeh berättar om studion i Täby, dit invandrade iranier med bak­grund inom tv kom för att arbeta ideellt. Till vardags körde de taxi eller sålde korv.

– En förlust för sam­hället, konstaterar Elin Landell och blundar för att inte pudret ska komma in i ögonen.

Under 1990-talet har Sverige ända sedan världskrigsåren snurrat på högvarv. Ekonomisk optimism kraschar i finanskris och arbets­löshet, sam­tidigt som landet tar emot en flyktingström utan historisk mot­svarighet när Jugoslavien faller samman. Ur extrema rörelser som Bevara Sverige svenskt växer andra grupperingar: Nya politiska partier ger röst åt en polerad invandringskritik medan namn som John Ausonius och – ett par år senare – Jackie Arklöv ger det mer extrema invandrarhatet ett ansikte.

1993 inleder tidningen Expressen en artikelserie om svenskarnas attityd till invandringen. Löpsedeln ”Kör ut dem!” resulterar i chefredaktörens avgång, men Sveriges självbild som ett land välkomnande och öppet mot omvärlden är på väg att omvärderas. Yrvaket debatteras ordval och symbolik: Någon­stans förbjuds national­sången i skolorna, någon annanstans den svenska flaggan.

TV5 Nordic byter ägare och namn. ”Miniatyr” passar inte i det nya konceptet, trots att de precis som Tv-shop betalar för sändningstiden. Efter fyra år kastas ­programmet ut.

Namnet ”Miniatyr” symboliserar ett litet program i ett stort sam­hälle, ett sam­hälle som bröderna Salehi drivs av att förbättra. De vill skapa första gene­rationens svenskar i stället för andra gene­rationens invandrare. De har infor­merat om Försäkringskassan och deklarationsprocesser, och eftersom de själva är invandrare har de kunnat ta upp känsliga frågor som narkotikaproblem och hedersmord utan att få sin publik att känna sig utpekade.

Men röster från det gamla Sverige har nått Täby: Är det till sådant här som våra skattepengar går? Där och då bestämmer de sig för att aldrig bli beroende av bidrag, aldrig söka statliga pengar. På Ikea förenas svenskar oavsett bak­grund i jakt på bokhyllan Billy eller plaststolen Vilbert, dagligvarukedjorna lockar med erbjudanden inför ramadan och telefonbolagen konkurrerar med låga priser till utlandet. Marknaden finns där, resonerar bröderna, och den kommer att växa. Sam­tidigt slår socialt ansvarstagande igenom som en väg till lönsamhet, det som senare kommer att få den anglo­saxiska förkortningen CSR, corporate social responsibility.

”Miniatyr” återupplivas, den här gången i TV21 som lanserats som en spelkanal av entreprenören Gert Eklund, känd som hjärnan bakom ”Bingolotto”. Men kanalen är inte lika stor som TV5 Nordic, och när Ikea, Ica, Telia och andra stora företag kontaktas är intresset svalt. Somliga hän­visar till en snårskog av mediebyråer, andra ger ett och samma besked: Tittar­siffrorna är för dåliga, distributionen inte tillräcklig.

Men publiken har följt med till TV21. När ”Miniatyr” sänds på lördagarna ringer telefonen. Hos någon är det en familje­tradition att se ­programmet, hos någon annan är 20 personer på väg att gå efter att ha trängts framför tv:n.

Strax före midnatt den 29 oktober 1998 går larmet hos räddningstjänsten i Göteborg. Det brinner i Makedonska före­ningens lokal på Hisingen. Under de följande tre minuterna kommer ytter­ligare 14 nödsamtal och först några dagar senare kan antalet döda fastställas till 63: de flesta ung­domar, de flesta med invandrar­bak­grund. Ytter­ligare 200 personer skadades i vad som går till historien som diskoteksbranden.

För bröderna Salehi, och för Mojdeh Zandieh som är på plats dagarna efter katastrofen, blir det hemska sam­tidigt en insikt om att ­programmet trots annonsörernas tveksamhet når ut. Överallt blir Mojdeh igenkänd, av anhöriga och över­levande. En sörjande mamma berättar om alla de teckningar hennes dotter skickat till Mojdeh under hennes tid som barn­program­ledare.

Nästan två decennier senare har hon kvar teckningarna. Kontakten med tittarna har under åren betytt allt för kanalen, när företag med pengar inte ställt upp.

– Det spelar ingen roll om det är tanterna som vill ha hjälp att fixa deras tv eller någon som ringer från Jokkmokk och är ledsen för att Boxer slutat frivisa kanalen. Fråga receptionisterna på TV4 hur många som ringer, för en liten kanal som vår ger samtalen den energi vi behöver för att orka.

Det blir bara tre år på TV21 innan hela kanalen plockas ut ur distributionsnätet. Återigen står redaktionen utan möjlighet att sända. Varje gång den är på väg att resa sig känns det som att den knuffas ned. SVT ger på nytt kalla handen, men Marita Ulvskog, kulturminister i Göran Perssons socialdemo­kratiska regering, tar emot. Till­sammans med Bijan, Behrouz och Behzad för­klarar Mojdeh visionen: De vill kunna fort­sätta infor­mera, bygga broar och ta upp frågor som traditionella medier inte alltid vågar ta tag i. Och inte kommer det väl att sluta komma nya människor till Sverige? Hon använder ordet islamisering. Uttrycket är laddat, men när man kommer från ett land som genom­gått en sådan process tycker hon sig ha rätt att reagera på varningssignalerna. Och hon har sett dem; i Rinkeby, i Tensta, i andra förorter. Det är inte bara att öppna dörren, tycker hon, bryr man sig om människor måste man våga diskutera vad det innebär.

Kultur­ministern lyssnar. Hon föreslår ett eget sändnings­tillstånd, det digitala marknätet håller på att byggas ut, fler kanaler ska släppas in. Och ansökningsprocessen är öppen för alla.

På andra försöket får de sin licens. Den nya kanalen, som har premiär 2001, får namnet DTU7. I dag minns inte Mojdeh vad det betyder, men i arkiven finns för­klaringen; en förkortning av digital tv unit och siffran sju representerande de språk kanalen sänder på utöver svenska: turkiska, albanska, serbokroatiska, arabiska, polska, rumänska och ursprungsspråket persiska.

Det marksända digitalnätet täcker vid det här laget ännu bara småbitar av Sverige: Göteborg, Jämtland, delar av Skåne. Men redaktionen har en egen platt­form att stå på. ”Miniatyr” är kronjuvelen, resten av programtiden består av inköpt material från de olika språk­områdena, bland annat återutsänds program från den i Sverige då okända arabiska nyhets­kanalen Al Jazeera. Men ett par minuter i varje språkblock spelas in i Täby, en viktig markering mot de andra satellitkanalernas Londonbaserade produktion.

Som ny på marknaden får kanalen för första, och enda, gången drag­hjälp av andra medier. Lokaltidningen Mitt i Täby besöker källarstudion, några riks­täckande tidningar följer efter. I Sverige har relationen till invandringen för­ändrats, såväl i språkbruk som attityd. Statsrådsposten invandrarminister har omvandlats till två, med de begreppsmässigt mer nyanserade ansvarsområdena integration och migration, och i artiklarna beskrivs DTU7 både som ”invandrarkanal” och som ”en kanal för nysvenskar”.

”Medierna skildrar invandrare som ’de andra’, som brottslingar eller i behov av hjälp med precis allt”, säger Mojdeh i Göteborgs-Posten, och för­klarar behovet snarare vara fler invandrare i medierna. I Expressen jämför Bijan med en fotbollsmatch: Han vill att även invandrare ska få vara med och spela för Sverige, hitta lösningar och göra mål. ”Men helst slippa bli utvisade”, lägger han till.

Ute i Täby känns det som att redaktionen driver en liten cirkus. Besökare fascineras av invandrarna från Mellanöstern som gör tv, långt från medieeliten i innerstaden. Och det gynnar kanalen, som återigen växer. ”Stackars liten, fyra svartskallar i en källare, klart vi ska hjälpa er, klart vi kan köra någon reklamkampanj”. Mojdeh ursäktar sig med att hon är dålig på att uttrycka sig politiskt korrekt när hon beskriver hur det kunde låta.

Efter 11 september-attentaten 2001 sänds genom Al Jazeera den första inter­vjun med Usama bin Ladin, utpekad som ansvarig för attackerna. Året därpå görs en storsatsning för att infor­mera nyanlända på lätt svenska inför valet. Samma år nekas Nadia Jebril, med jordanskt ursprung, att leda ”Mosaik” i SVT, med motiveringen att hon bär slöja. Året därpå läggs ”Mosaik” ned. Det blir spiken i kistan för Sam Nilssons profetia, själv har han gått i pension flera år tidigare.

Hjulen börjar så smått att rulla. Nu är den stora utmaningen att få in kanalen hos fler distribu­törer, men där är uppförsbacken brantare. Ibland får de höra att kanalen är iransk, ibland att det inte finns plats för fler svenska kanaler. Och ständigt behöver de visa tittar­siffror som motiverar att kanalen ska tas med i utbudet. Men några sådana finns inte pengar för att ta fram, produktionen är kostsam nog. Dess­utom är ju distribution själva förutsättningen för att kunna nå tittarna.

”Vilken intervjuperson har gjort störst intryck, Estina?” Vid mitten av 00-talet har Stina Dabrowski gjort det till sitt adelsmärke att få världsnamn som Nelson Mandela och Michail Gorbatjov att hoppa i sin självbetitlade intervjuserie. Hon får frågan av Victor Musa, som 2005 gjort sitt första ”Hola hola amigos” i DTU7 och blivit en utmärkt ambassadör både för kanalen och dess publik. Han har stor mustasch och tydlig chilensk brytning, och ställer oförställd frågor om högt och lågt utan att det blir obekvämt. Vad gör en bra intervju? Varför ska just Sverige ta emot så många invandrare? Vad är din åsikt i Palestinafrågan?

Precis som Stina Dabrowski lyckas han få den ena prominenta gästen efter den andra att ställa upp. Bland annat blir han först att i en tv-studio samman­föra Lars Ohly, parti­ledare för Vänster­partiet, med Sverige­demokraternas Jimmie Åkesson. Det sker efter valet 2010, efter att Ohly stormat ut från SVT på grund av just Åkesson. ”Välkommen Lasse”, inleder Victor Musa och tar i hand. ”Hur är läget Jimmie?” Jo, det är väl bra. ”Mycket att göra?” Parti­ledaren skrattar lätt åt den avväpnande frågan innan Victor Musa ber honom för­klara vad det innebär att vara esvensk.

Under tiden Victor Musa gör entré tar Mojdeh examen som tv-produ­cent vid Dramatiska institutet. När hon kommer till­baka till DTU7 har det krångliga namnet ersatts av Canal 7. En höstdag 2006 ringer tidningen Journalisten och ber henne kommentera Afton­bladets satsning: TV7. Först förstår hon ingen­ting. Att kvälls­tidningen sökt sändnings­tillstånd är ingen hemlighet, men det har varit under namnet Storstads-TV. Så kan de ju inte göra, tänker hon. Men det kan de. Aftonbladet har resurser som Canal 7 saknar, ändå går TV7 redan från början dåligt, och när den snart ligger ute till för­säljning blir Canal 7 nedringda av oroliga tittare.

Utöver några frågor i branschmedierna är det få journa­lister som intresserar sig för verksamheten. Men inom branschen har den gjort visst avtryck. En som känner till kanalen ”som inte är så stor på tv-kartan, men som får nästan vem som helst att ställa upp” är Jan Scherman, vd för TV4-gruppen och en av medie-Sveriges mest inflytelse­rika personer.

På en konferens om medieplatt­formar stöter han ihop med Mojdeh och Bijan. Mojdeh har hört att Jan Scherman har ”ett fasligt temperament”, men Bijan tycker att han ser trevlig ut och presenterar sig, säger att de driver en kanal som behöver en store­bror. De byter visitkort, och en tid senare åker Jan Scherman till Täby, som gäst i en sändning på temat hur tv-medierna hanterar ämnet invandring.

Dagen därpå budas en stor jordgubbstårta till källar­lokalen. Den är från ”Janne”, som tycker att ”inte fan ska ni sitta i en fuktig källarlokal som gör alla sjuka när vi på TV4 har gott om plats”.

Jan Schermans telefon ringer ilsket.

– Jag är precis på väg in i en intervju.

Han hinner precis lägga på innan telefonen ringer igen.

– Jag ringer dig sedan.

– Ska vi börja?

2015 är han alltjämt en jagad man, många vill höra hans åsikt. Han slår sig ned i en av Afton­bladets besökssoffor i plysch, han har bytt Bonnier mot Schibsted och är chef för bolagets tv-satsning. Den går kort och gott under namnet Aftonbladet TV, namn­striden är över sedan länge; Canal 7 blev Kanal Global och Aftonbladet sålde namnet TV7 till ­amerikanska TNT. Jan Scherman lutar sig framåt när han ska beskriva vad som gjorde honom ”otroligt entusiasmerad” vid det första mötet med redaktionen i Täby, flera år tidigare.

– Det var en energi och ett otroligt viktigt arbete de höll på med i den där källaren, det var omöjligt att inte ta intryck. Lågt i tak, studio i ett litet hörn, folk satt på varandra och jag kände bara holy shit. Det är svårt att förmedla känslor, men jag kan fort­farande förnimma en liten trappa ned och så öppnar man dörren till ett hav av tv-verksamhet. Det är overkligt än i dag när jag tänker på det.

Han beskriver det som vänskap vid första ögonkastet. Till­baka på TV4 pratade han med fler personer som fick åka dit. Den gängse processen att driva frågan i beslutsgrupper och rita Excelark lades åt sidan.

– Som chef hade jag ju inte problem att sysselsätta mig, om jag säger så. Men den där första känslan etsade sig fast och växte. Om vi på något sätt kunde stötta genom att ordna lokaler, bistå med marknads­föring, hjälpa till med inköp eller använda en del av de krafter och resurser som fanns på TV4 så skulle vi absolut göra det.

Första steget var att infria det löfte han gett till­sammans med jordgubbstårtan. Flytten gick till TV4-huset, granne med det mesta av svensk tv-produktion som ligger i kvarteren. Därefter inleddes ett sam­arbete under ramen för Noll rasism-projektet, som dragits i gång på TV4 ett par år tidigare.

– Vi hade haft en tema­vecka om de mänskliga rättig­heterna. Det lät nog lite pampigt, men det fanns en åsiktsgemen­skap och ett engagemang kring det. Och det hörde väldigt mycket ihop med deras arbete för integration och mång­fald. Så igen, utan att låta det bli för byråkratiskt så fattade vi beslut om att hjälpa till. Det var sådant som någon­stans kostade pengar, men för en verksamhet som TV4 med sex miljarder i omsättning och god vinst tyckte jag att det var ganska självklart att bidra.

En frukt av sam­arbetet blev traditionen att i TV4 Plus visa ”Vårens ankomst”. ­Programmet produ­cerades av dåvarande Canal 7 inför det persiska nyåret norouz, och var en annan av de produktioner som fått kanalen att låta höra om sig, året innan hade statsminister Fredrik Reinfeldt önskat tittarna ett gott nytt år.

Fler och fler människor från TV4 engagerades. Malte Andreasson, Märta Rydbeck, Kinna Bellander. Planeringsdirektör, distributionschef och affärsutvecklare, alla med erfaren­het som var projektet till nytta. Ett par av dem hamnade i styrelsen, Jan Scherman blev rådgivare. Det var bra fart framåt, tyckte han.

Trots en samlad kompetens når de sällan ens fram att diskutera priser i kontakten med presumtiva annonsörer. Sam­arbeten kan skräddarsys, men det slutar alltid med att ”det känns som en för stor utmaning”, och distribu­törer och annonsörer envisas med att kräva siffror som inte finns utan att se till ambition och vision.

Men det finns tittar­siffror, som både annonsörer och distribu­törer tar del av. De är dess­utom helt avgörande för vilka tablåer som trycks i tidningarna, ett av de viktigaste sätten för tittarna att känna till kanalen. Mätbolaget MMS, vars rapporter är basen för det mesta inom svensk tv, redovisar årligen alla kanaler som sänder i Sverige, inte bara de som betalar för daglig, utförlig statistik. Och här finns Kanal Global med. Det handlar om ett par sekunder i tittartid per svensk och år, i nivå med BBC:s inter­nationella nyhetskanal och långt från den tid som genom­snitts­svensken ser på SVT – nära en timme bara under en enda dag. Inte mycket, förstås. Problemet är att siffrorna inte stämmer.

Mätningarna bygger på en tittarpanel, som sätts samman utifrån olika kriterier – ålder, utbildning, konsumtion, familj – i syfte att vara representativ för befolkningen. Sedan viktas materialet. På så sätt har till exempel SVT kunnat se att dramasatsningen ”Molanders” inte gick hem hos skolbarnsför­äldrar och unga vuxna utan barn, varpå serien lades ned.

Men MMS tar ingen hänsyn till etnicitet, och har aldrig gjort. Trots att kulturell bak­grund skulle kunna tyckas ha betydelse för konsumtionen av just kultur.

– Etnicitet är inte en sådan variabel som styr tv-tittande, säger Pirjo Svedberg som är vice vd på MMS och ansvarig för panelkvalitet.

Hon tar stöd i så kallade samvarians­analyser som regelbundet görs för att se vad som styr. Att det skiljer sig mellan till exempel barn och äldre ”behöver man ju inte vara statistiker för att förstå”, och med fler variabler att ta hänsyn till skulle panelen behöva vara större. Annars finns det en risk att vikta bort sig, som Pirjo Svedberg uttrycker det. För övrigt finns det ingen efterfrågan alls på någon etnicitetsvariabel.

– Det är inte där man har fokus, det är inte mål­gruppen man säljer reklam mot.

Trots det genomförde MMS en utredning 2007 för att ta reda på hur en sådan variabel skulle kunna se ut. Och här blir det intressant: När panelens etniska sammansättning jämförs med befolkningen visar sig andelen utlandsfödda svenskar – mindre än 5 procent – vara betydligt lägre än de närmare 13 procent i befolkningen som är födda i ett annat land än Sverige. ”Panelen är jämfört med befolkningen underrepre­senterad”, konstateras det, och varken modersmål eller hemspråk ”ger till­räckligt stora panelstorlekar för att kunna användas”.

För en kanal med invandrare som främsta mål­grupp, och med program på åtta olika språk, betyder det förstås en hel del. Hur tittandet dess­utom ser ut hos de 1,2 miljoner svenskar – siffran är högre i dag – som är födda utom­lands, eller hos de andragene­rationsinvandrare som kanalen velat förvandla till första gene­rationens svenskar, är det ingen som vet.

Efter flytten till TV4-huset gör Jan Scher­man vad han kan för att öppna dörrar. Under en period för han flera samtal med Comhems vd Tomas Franzén, som för­klarar att om bolaget ska lägga kanalen i ett bättre programpaket måste det generera ökat tittande, annars går det inte att för­svara ekonomiskt. Jan Scherman köper inte resonemanget, som är talande för flera samtal han har under den här tiden.

– Grejen var ju att göra något som inte skulle styras av just de kriterierna, för att det faktiskt handlade om någon­ting viktigt. Om värden som företag och politiker säger är omistliga. Man kan alltid ställa sig upp på en tribun och säga att ”vi måste kämpa mot främlingsfientlig­heten och rasismen och självfallet har alla människor lika värde”, men om de inte bidrar till lönsamhet – då skiter man i det, säger han i dag.

Han kontaktar också Swedbanks vd Michael Wolf, en person han känner sedan tidigare och som ofta brandtalat för att näringslivet måsta ta ansvar, för att det finns fler värden än vinst. Med tidigare TV4-journalisten Björn Berling som program­ledare planeras serien ”Pionjären” med fokus på nyföretagande. Statliga Almi är huvudsponsor, till­sammans med bland andra Tillväxtverket och SEB.

Skulle Swedbank kunna tänka sig ett sam­arbete?

– Jag pratade med Michael Wolf. ”Jätte­bra, jätte­spännande, jätteintressant, det måste vi verkligen titta på.” Och så blir jag anvisad Mikael Sekund, som är den som sysslar med public affairs, alltså kontakten med sam­hället. Vi hade ett möte, två möten och så skickade han vidare till den tjej som hade hand om CSR-frågor. Och så hade Kanal Global ett möte med henne. Hon kunde tänka sig något tv-program – men det skulle vi betala. Och så ebbade de där mötena ut.

Mojdeh har samma bild av hur diskussionerna gick:

– ”Ja, det här låter ju väldigt intressant och vi ställer gärna upp och infor­merar era tittare, men vi har inga pengar.” Dagen innan hade de presenterat en miljardvinst.

Jan Scherman igen:

– Man säger inte nej utan kör runt det i systemet. Efter tre månader kommer man utmattad ut och så blir det ingen­ting, för i själva verket ville de inte.

2013, när Swedbank ska ha sagt sig sakna pengar, gör banken ett rörelseresultat på nästan 20 miljarder kronor. Men Mikael Sekund, som året innan rekryterats för att ”ytter­ligare stärka och utveckla bankens samhällsengagemang” vill i dag inte kännas vid någon inblandning i några diskussioner.

– Vi har inte varit inblandade. Vi har fört ett par samtal, initierade av Jan Scherman. Michael Wolf och jag samtalade med honom, jag har haft med­arbetare som varit ute i Global-redaktionens studiolokaler och sedan blev vi uppvaktade och efter en del reflekterande så har banken avböjt. Det är vår inblandning.

Okej. Så det här att ”vi ställer gärna upp” …

– Nej, det är inte alls okej. Hur de exakta orden föll vet inte du och inte jag heller, i och med att ingen av oss var med. Det här har jag undersökt sedan i går: Vad sades av vem, har vi mötesanteckningar? Det har jag tittat på. Så det här är det som har hänt.

Ord står mot ord. Sam­arbeten, som det Kanal Global hade med SEB, var enligt Mikael Sekund aldrig aktuellt. Det är inte en modell som Swedbank arbetar efter.

Men ni köper annonsplats och reklamtid?

– Det är någon­ting helt annat. När man vänder sig till Michael Wolf är det inte för någon för­säljning av annonser, eller hur?

Swedbank beskriver sig som ”ett samhälls­ansvar som blev en bank”, visionen är att möjlig­göra för människor, företag och sam­hällen att växa. Men Kanal Globals vision om sam­hället, och att kanalen behövde hjälp, spelade ingen roll i beslutet.

– Det är ju inte det som är hindret för mång­falden i vårt sam­hälle, att man har ont om pengar, säger Mikael Sekund.

Sommaren 2011 slutar Jan Scherman på TV4, i september lämnar även Märta Rydbeck kanalen. Samma månad samlas personalen i mat­salen. Stämningen är uppsluppen, före­taget har lyckats bra med sina nisch­kanaler och nu är det dags att ta nästa steg. Anton Glanzelius håller i mikrofonen. Han är chef för TV4 Plus, som ska byta namn och få ett tydligare kvinnligt fokus.

”Äntligen har vi Sjuan”, säger han trium­ferande och presenterar den nya grafiken. Logotypen är slående lik Canal 7:s.

Orden ekar i Mojdehs huvud, flera år efter händelsen. När Anton Glanzelius lägger ifrån sig mikrofonen känns allt så planerat, som om det hela tiden funnits en baktanke med allt som hänt sedan de flyttat från Täby. Distribu­törer, TV4-chefer, nya och gamla vänner, allt flyter samman och hon tycker sig se innebörden av morfaderns ord när hon lämnade Iran: ”Du är så godhjärtad och du tror verkligen på folk. Jag är säker på att de kommer att förstöra det under din livstid.”

Med en ny ledning minskar TV4:s välvilja. Engage­manget hade varit knutet mer till personer, mindre till före­taget. Under den närmsta tiden för­svinner de flesta av de personer på bolaget som varit inblandade i Kanal Global. Avtal om bland annat teknik och inköp löper vidare, men allt mer blir kanalen en hyresgäst bland flera.

Mojdeh Zandieh tar rollen som vd, och inleder med att på nytt kontakta distribu­törerna, nyckeln till att nå ut. Hon vill presentera sig och kanalen, argumentera för sin sak. Men som vanligt får hon sällan något svar. En som går mot strömmen är åländska Ålcom. På de svensk­språkiga öarna är efterfrågan stor på svenska kanaler, det mesta av den inhemska produktionen är på finska. Och särskilt många svenska kanaler finns trots allt inte, före­tagets vd Daniel Dahlén minns i efter­hand beslutet att plocka in Kanal Global som kort och gott självklart. Ett par mindre operatörer gör samma sak: Sappa, som grundats 2010, och den nät­baserade tjänsten Magine.

Hos Comhem ligger kanalen i tillvals­utbudet, men det blir aldrig någon diskussion om att vara med i ett större paket eller att, som hos Boxer, frivisas för att locka nya tittare. 2012 börjar Mojdeh få samtal från upprörda iranier i Sverige. Många har flytt av politiska skäl och tar illa vid sig av att regimkontrollerade kanaler från hem­landet, ofta ren propaganda, okommenterade finns till­gängliga i Sverige. Där förmedlas kvinnohat och antisemitism, Mojdeh får videoklipp med exempel. Hon tänker att de svenska distribu­törerna kanske inte alltid är medvetna om inne­hållet i utländska kanaler och kontaktar ett par av dem.

Tele2 reagerar direkt och lyfter kanalerna ur sitt utbud, med motiveringen att inne­hållet strider mot före­tagets ­värderingar. Men Comhem svarar henne inte heller den här gången.

Pressad av svenskiranier som talar om upprop och demon­strationer skriver hon till slut en debattartikel i Aftonbladet, till­sammans med journalisten Anna-Lena Lodenius som tidvis har arbetat för Kanal Global. För­fattarna avslutar med att de ”känner ett djupt obehag inför att Kanal Global befinner sig i samma paket som [de iranska kanalerna]. Vår kanal är en svensk tv-kanal som kämpar för inte­gration, demokrati och för att föra människor närmare varandra.”

”Ingen tvingas att ha kanalerna i sitt utbud”, skriver Comhem i en replik, kanalerna får vara kvar men för­svinner snart genom att de inter­nationella sanktionerna mot Iran hårdnar. Det är enda gången Mojdeh, via en debattsida, får svar från Comhem.

I kontrollrummet längst ned i TV4-huset för­söker Behrouz och Behzad få ordning på ljud och ljus inför inspelningen. Bijan håller i gång samtalet med gästerna för att volymen ska kunna justeras. Elin Landell, regeringens utredare, för­klarar sitt arbete, att ”på arbets­för­medlingens uppdrag öka validering …”.

– Ja du sa det, men jag förstår inte, vad betyder validering? avbryter Bijan.

– Det innebär att få sin kompetens erkänd så att man kan få jobb inom det område där man har en tidigare utbildning …

– Men finns jobb som man kan få?

– Det finns ju mer av rätt jobb om man kan styrka vad man redan kan.

Bijan hummar.

– Men ibland finns inte jobbet heller, utbrister han.

– Ja, det är ju sant.

– Det finns massa läkare från Iran som kör taxi.

– Fast inte så många som man brukar säga, för­söker Elin Landell.

Hon kommer inte längre. Bijan diskuterar gärna, trots att hans roll är bakom kameran. Men han gör det med samma respekt som genomsyrar hela kanalens arbete. Alla samtalsämnen är lika naturliga.

Plötsligt vänder han sig till program­ledaren Adolfo Diaz, som tragglar med att få gästernas namn rätt.

– I dag har jag lyckats, i dag har vi inga iranska gäster alls!

Fort­farande kämpar kanalen med att inte ses som den iranska kanalen som bara sänder på persiska.

De senaste åren har Kanal Global sökt nya vägar för att bredda inne­hållet och nå en större publik. 2013 tecknades avtal med Svenska basketligan om att ta över sändningsrättig­heterna från Viasat. 2014 var det premiär för trav­programmet ”Alla känner Malla” där travexperten Mohammed Malla ”beger sig ut i Stockholms förorter för att diskutera V75, men även livet i övrigt”. Och inför förra årets riks­dags­val reste stå­upp­komikern Melody Farshin både till förorter och politikerveckan i Almedalen i serien ”What’s up, Sverige”.

Men medan tidningarna skriver om upp­lopp i Husby och Kärrtorp, och ”integrations­frågan” blir en av de viktigaste i valdebatterna, minskar intresset även från de annonsörer som varit trogna kanalen. Inför valet är det bara Moderaterna och Social­demokraterna av de politiska partierna som köper reklamtid, i TV4 rullar filmer från samtliga riksdagspartier utom Vänster­partiet och Miljöpartiet.

– Så länge vi var i den fuktiga källaren fanns en tycka synd om-attityd. Samma personer som visste att vi hade samma antal tittare och lika lite pengar backade när vi kom till TV4-huset, säger Mojdeh.

Genom att visa gamla svenska filmer når Kanal Global även äldre tittare, en mål­grupp som inte heller står högt i kurs bland annonsköpare. När Boxer slutar frivisa kanalen får Mojdeh ett mejl från 84-åriga Sven-Olof i Stockholm, som tackar för att han har fått återse sitt Sverige så som han mindes det. Hon beställer ett paket med pilsnerfilmer på nätet och skickar det till honom på hans födelsedag.

Men det är inte bara pensionärerna som uppskattar svartvitt.

– För många nyanlända har Åsa-Nisse gett en bild av det gamla Sverige. En bit historia. Det är så man bygger broar. Det finns inget bättre verktyg än ögonen, att se saker och ting som man själv inte har varit med om. Det är därför tv-kanaler finns.

Efter valet för­svinner statsrådsposten integrationsminister, den som en gång ersatt invandrarministern. I sin regerings­för­klaring motiverar statsminister Stefan Löfven det med att ”vägen in i Sverige och rätten till jobb och välfärd är en ange­lägenhet för alla”. Har han rätt kan det delvis för­klara Kanal Globals allt mer pressade ekonomi: Tv-profiler som Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gör under hösten vad de kallar ”svängig tv” sam­tidigt som de marknadsför sin film ”Trevligt folk”, bland annat i riks­dagen, om integrationsprojektet i Borlänge som utmynnar i att ett somaliskt landslag i bandy spelar VM i Irkutsk.

Victor Musa har åter­vänt till Chile, kanske ska diskussionen om nyanländas etablering inte föras i egna program i en nischkanal utan vara ständigt närvarande i breda produktioner som ”Skavlan” och ”Hellenius hörna”. Kanske spär ”invandrarkanalen” bara på klyftan mellan ett vi och ett dem.

Mojdeh håller inte med.

– Jag tror inte det, det är alltid lättare att tala om saker om man själv har anknytning eller erfaren­het. Jag kan inte prata om mina känslor för julen, för jag har inga. Där­emot händer det någon­ting om jag får prata om vårens ankomst. Vi bär på olika kulturella ­värderingar. Det är inte att diskriminera, det är en fördel. Pratar vi om radikalisering och politisk islam finns det ingen chans att en svensk journalist, hur duktig han eller hon än är, kan förstå hur en person som sett avrättningar och bomber känner. Sådana som vi kan ha annor­lunda frågor.

Hon har gått in på sitt kontor för att ”leka vd”, men klockan är mycket och Bijan är hungrig. Ändå fort­sätter hon att för­klara kanalens ambitioner. En dröm, som hittills aldrig kunnat förverkligas, har varit program om Sverige på somaliska eller arabiska, textade på svenska.

– Om vi till exempel pratar om hederskultur skulle jag vilja ta in sociologer och för­äldrar från de kulturerna, som är för eller emot, ung­domar som kan berätta sina historier. För oavsett vad vi tycker så finns de här människorna. Och språket är ett stort hinder för många, speciellt för för­äldrarna. Den somaliska folkgruppen är dess­utom bland de svåraste i Sverige att prata om, för ingen vill ses som rasist. Men det är en folkgrupp som har stora problem. Jag säger inte att man kan lösa världens problem med en tv-kanal, men man måste öppna nya vägar.

Landet som en gång ”gav invandrare chansen att starta en egen tv-kanal” – citatet är hämtat ur Dagens Nyheter – verkar vilja göra invandrare till en så integrerad del av Sverige att de inte syns. Hon tänker till­baka på när Jan Scherman var på besök för första gången, för att diskutera hur invandring hanteras i tv-medierna. Eva Hamilton, då vd på SVT, och kultur­minister Lena Adelsohn Liljeroth var också där. Men vad de kom fram till har Mojdeh glömt.

– Ingen­ting, haha. Det var så länge sedan. Men jag minns att jag var kritisk när jag pratade med Eva Hamilton, på den tiden visade man alltid Rinkeby när ämnet hade med invandring att göra, det störde jag mig på. Men kultur­ministern verkade förstå vad jag pratade om. Jag måste säga att under förra regeringen …

Hon påpekar att hon inte har valt parti.

– En sak som var fantastisk var hur Reinfeldt alltid hade tid för oss. Alltid. Det handlade inte om så många tillfällen, men när vi ville fråga honom om någon­ting såg han till att komma. Det gällde kultur­ministern också. Den nya regeringen har jag ingen erfaren­het av än. Vi funderar på att bjuda hit den nya kultur­ministern efter nyår. Om …

De senaste veckorna har debattörer tävlat i att kölhala Alice Bah Kuhnke, det mest oväntade namnet i Stefan Löfvens regering. Frågan är hur länge hon sitter kvar.

– … om vi har någon kanal kvar.

Slutet på meningen kommer oväntat. Men det finns ingen ironi i rösten.

– Kanal Global befinner sig i ett väldigt bekymrande ekonomiskt läge just nu. Väldigt, väldigt. Men vi kommer att kämpa till sista blodsdroppen.

Bijan knackar på. Han väntar gärna på ”chefen”, det har han gjort ofta. Men nu börjar han få ont i magen, ändå trugar han på gästerna de sista bananerna i en fruktskål.

Sam­tidigt som november går till historien som den gråaste mätbara månaden någon­sin i Stockholm känner Mojdeh hoppet sina. Siffrorna är katastrofala, själv är hon både utmattad och arg. Hon är van vid att arbeta med knappa resurser men 2014 har varit det i särklass tuffaste året hittills, inte bara ekonomiskt. Hennes kropp har redan sagt stopp flera gånger, och hon har fått medicin utskriven mot nervsmärtor. Ändå väntar hon in i det sista på ett svar som aldrig kommer.

Att hålla sänd­ningarna i gång med repriser är inte ett alternativ, de vill inte riskera kanalens plats i tittarnas hjärtan. Mojdeh Zandieh och bröderna Salehi lägger ned den verksamhet de arbetat med till­sammans i över 20 år.

Måndagen den 19 januari blir beslutet officiellt. Sänd­ningarna ska upphöra tre veckor senare. För Mojdeh är sorgen jämförbar med dagen då hon lämnade sitt liv i Iran. Hon får höra att hon inte ska ta det person­ligt. Men för Mojdeh är det oerhört person­ligt.

”Ett unikt kapitel i svensk tv-historia får sitt slut. Fler måste upp­täcka att en av de mest intressanta kanalerna i Sverige nu för­svinner”, skriver Märta Rydbeck på Facebook.

En praktikant på tidningen Dagens Media hör av sig, i övrigt är det tyst. SBS, som köpt Kanal Globals sändnings­tillstånd och nu lanserar ”den enda kanal i Sverige som enbart sänder crime” får mer gehör, men i övrigt domineras branschmedia av nyheten att Ica-Stig lämnar reklamvärlden.

Mojdeh kommenterar det känslosamma beslutet i ett långt mejl:

”Jag är för­bannad, sårad och otroligt besviken på den diskriminering och nonchalans som vi hela vägen från början till slutet fick utstå. Vi fick finnas men viljan att låta oss synas fanns inte. Jag börjar bli nojig och undrar om det finns en större för­klaring. Kanske vill man att invandraren ska vara en del av problemet och inte en del av lösningen. Ett tv-utbud från en större värld som ökar kunskap, förståelse och kännedomen om likheter och olikheter är nog inte särskilt önskvärt. [...]”

Tre dagar senare spelar Adolfo Diaz in sitt sista studioprogram. Den här gången med Mojdeh Zandieh, Jan Scherman och Märta Rydbeck som gäster. Tanken är att vara transparenta mot tittarna och öppet reflektera över vad som egentligen har hänt. Jan Scherman rasar mot näringslivet och pekar bland andra ut Swedbank och LO som svikare.

– Det finns ett ord för det här och det är hyckleri. Inga företag vi har pratat om nu saknar pengar, det är viktigt att veta. Det är taktik och feghet, man känner att samhällsvindarna blåser åt ett annat håll, säger han med mörka ögon i ­programmet.

– Då gör dessa personer, organisationer och företag sina krassa kalkyler. Om man inte tjänar något – pengar, röster eller nya medlemmar – så vänder man Kanal Global ryggen, förtydligar han senare.

Inget av företagen vill i dag kommentera uttalandet. Mikael Sekund på Swedbank ser heller ingen koppling mellan de samtal som fördes och att kanalen tvingades lägga ned.

– Jan har inte infor­merat oss om att kanalens överlevnad var kopplad till oss.

Hade det kunnat spela någon roll?

– Nej, vårt engagemang för mång­fald kan ju inte vara kopplad till en enskild tv-kanals affärsmässighet eller inte.

Han låter irriterad. Ett företag som där­emot in i det sista köpte reklamtid i Kanal Global är Eon. Avgående varu­märkeschefen Stina Liljekvist förklar att sam­arbetet var mycket ­uppskattat.

– I Kanal Global, med ett fantastiskt engagemang från Bijan, Mojdeh och de andra, fick vi en bra partner för att nå en viktig mål­grupp, skriver hon i ett sms.

Såg ni några problem med att inte kunna för­svara engage­manget kommersiellt eller svårigheter att följa upp genom­slaget?

– Vi såg ytter­ligare värden som påverkade det upplevda totalvärdet för oss.

Kanal Globals sista program läggs ut på Youtube och Facebook efter sändning, men citaten plockas aldrig upp.

Jan Scherman brukar få kommentera saker, men inte den här gången.

– Det har varit knäpp tyst, trots att vi sade väldigt tydliga saker. Man måste hoppa på kungen eller Victoria för att det ska hända någon­ting, och de är ju i det här samman­hanget oskyldiga, säger han.

För honom åter­står en viktig fråga: Vad gör politiken och de myndig­heter som ska förverkliga politiken?

– Myndig­heterna säger utan vidare okej till att en kanal med väldigt speciell och tydlig verksamhet ersätts av en crimekanal med utländskt inköp. När jag i andra samman­hang diskuterat det faktum att TV4 lade ner sina lokala sänd­ningar blev svaret också att politiken inte kan göra något. Varför har vi då en sam­hällelig distributionsväg för tv? Staten har ju tidigare sagt att kanaler som bedriver lokal verksamhet ska prioriteras. Dit hör väl Kanal Global?

Den sista sändningsdagen kommer och går. Telefonen förblir tyst. Varje morgon vaknar Mojdeh med känslan av att hon befinner sig i en mardröm. Hon mår dåligt av att vara i TV4-huset och stannar hemma, känner sig sårad över att reaktionerna uteblir från journa­lister, distribu­törer och annonsörer. När tittarna skriver att de saknar kanalen rinner tårarna, situationen hade varit lättare att acceptera om idén inte hade fått uppskattning. Nu vill hon bara lämna Sverige. Men hon har inget hemland att åter­vända till.

I TV4-huset sorterar Bijan ut möbler som inte får plats när utrymmet ska minska för det som är kvar av redaktionen; de tre bröder som en gång startade sina sänd­ningar i SVT:s ”Mosaik”. De ”jobbar som åsnor” för att kunna återuppliva Kanal Global som webbkanal och som vanligt hälsar han på allt och alla när han går genom korridorerna. Receptionisterna, som jobbar gemen­samt för hela TV4-huset, vaktmästare, städare. Malou von Sievers skyndar in, ska förbereda en sändning. Bijan hälsar glatt. Men Malou stannar inte, vinkar stressat på avstånd.

Hemma i köket i Vallentuna häller Mojdeh några droppar rosenvatten i tekannan. Det lär vara välgörande för hjärtat. Hon har börjat skriva på en biografi, men ännu inte bestämt om den ska ges ut på persiska, svenska eller engelska.

– Jag vill ge en bild av vem jag är och var­för jag är här. Hur det är att vara kvinna och vd och att försöka göra saker och ting mot alla odds. Folk för­tjänar att få veta vilket hyckleri som finns, inte bara i tv-branschen.

Hon har lämnat Kanal Global och driver sitt eget produktions­bolag, tror att det kan vara bra att jobba ”utan en massa män”. Det nya före­taget är döpt efter hennes morfar, Bozorg. Namnet betyder ”stor” på persiska. – Han var en liten man, men hade en stor hjärna.

Så här kort efteråt har hon svårt att känna varken stolthet eller glädje över sitt livsverk. Just nu vill hon ha åren ogjorda, återgå till sitt barnjags drömvärld.

– Människor har olika kapacitet att ta stryk, och det kanske inte var värt att ta så mycket. Det hade gjort enorm skillnad om jag satt med en nedlagd tv-verksamhet som hade uppmärk­sammats. Om folk hade pratat om det, journa­lister hade hört av sig och för­stått hur det känns. Mina kollegor sålde allt de ägde för att göra skillnad i ett sam­hälle som vi tror på, som vi vill bevara, som vi vill vara trygga i för allas bästa. Och det var ingen jävel som fattade det.

Att skriva av sig kan låta henne förstå vad ord och handling faktiskt betyder.

– Om jag får till den här boken kanske jag har gjort något meningsfullt. Just nu känner jag en stor besvikelse på mina för­äldrar och den gene­ration som gjorde revolution i Iran. Om jag med min kapacitet hade fått leva i mitt eget land vet jag inte hur långt jag hade kunnat nå. Här stoppas jag. Här gäller hit men inte längre.

Såren är fort­farande färska. Trots det, eller just därför, ser hon kritiskt på sin egen insats.

– Det värsta man kan göra är att se sig själv som ett offer. Vi gjorde massor med fel. Jag gjorde massor med fel.

Hon tycker att Kanal Global skulle satsat mer på egna produktioner, nischat in sig på invandringsfrågorna där de fick störst genom­slag. Strukturerat arbetsfördelningen, haft rätt person på rätt plats.

– Som vd hade jag ett större ansvar. Och jag tycker inte att jag har levererat. Hade jag varit fokuserad på en eller två roller hade jag säkert lyckats bättre och vågat säga mitt. Vi människor har en tendens att tro att det vi gör är det bästa. Ibland kanske det leder till att man inte är så flexibel. Det är synd, vi skapade något som ingen annan lyckats med och att förlora det är hemskt. Sam­tidigt ursäktar det inte vad som skedde utanför. När pengarna slutade komma blev pressen bara större.

Bijan slår på tv:n. Den är fort­farande inställd på Kanal Global, men bilden står stilla. Bara ett meddelande att sänd­ningarna upphört. Han upprepar vikten av att aldrig låta sig knäckas. Mojdeh måste avbryta.

– Men Bijan, jag känner mig faktiskt rätt knäckt. Jag satsade helhjärtat 22 år av mitt liv på något jag trodde starkt på. Jag hann inte ens skaffa barn.

I efter­hand är hon, liksom Jan Scherman, mest besviken på alla samtal om sam­arbeten som låtit ”väldigt intressanta” men som sedan runnit ut i sanden. Mejl och brev som besvarats med tystnad, ibland med svävande ord som ingett falska för­hopp­ningar.

– Jag önskar att det hade funnits mer ärlighet och öppenhet, för jag tror att alla vinner på det i längden. Vad är det värsta som kan hända? Jag är tacksam mot de som inte slösar bort sin eller min tid. När telefonförsäljare ringer säger jag alltid: ”Jag förstår att du vill sälja något, men jag är verkligen inte intresserad. Det är bättre att du ringer någon annan.”

Bijan häller upp mer te och påpekar att barskåpet står till förfogande.

– Bijan gillar att ge folk saker. När Lars Leijonborg tog en vindruva slutade det med att han fick en hel klase i kavajfickan med sig till riksdagen.

De skrattar.

– Vi har många roliga minnen också, det har inte bara varit skit. Jag glömmer aldrig när Wanja Lundby-Wedin var gäst. Bijan står bakom kameran och säger plötsligt: ”Jag ska köra in kameran i henne!” Och Wanja svarar direkt: ”Det hoppas jag verkligen inte.”

Bijan rycker på axlarna.

– Jag är som jag är. Jag pratar med dig precis som jag pratar med statsministern eller kungen.

Utomhus är det mörkt. På parkeringen står en ny bil, en Smart. Begagnad.

– Vi hade en stor bil, en mycket fin bil. Merca ML, senaste modellen, men vi blev tvungna att sälja den. Livet är sådant, ibland har man inte pengar och då är det så, säger Bijan.

Mojdeh berättar om svenska vänner som frågat varför iranier alltid vill ha dyra bilar.

– Jag brukar hålla blicken på likheter, men här finns en stor skillnad: Iranier lånar från banken och vänner för att köpa bil, hus och kläder. Det är väldigt mycket fasad. Och så har man rika svenska kompisar som har råd att köpa fyra Bentley om de vill, men väljer att åka kommunalt. En av dem sade till Bijan när vi köpte Mercan: Varför köper du den här? Ni borde köpa en Mini Cooper!

– Jag älskar bilar. Jag tycker om att köra stora fina bilar, för­svarar han sig.

– Man lever bara en gång, säger Mojdeh.

– Om jag får råd igen går jag till Danderyd Merca och köper en ny bil.

Även Jan Scherman funderar på sitt håll över sin roll i Kanal Globals öde. Om han kunnat göra mer. Om de skulle ha satsat hårdare på gerillaaktiviteter. När det fanns tid tycker han i efter­hand att han drog i gång en hel del möten, men sedan for bollarna iväg utan att någon­ting hände.

– Men man ska komma ihåg att ägarna till kanalen jobbade så mycket att det nästan var farligt. Det fanns inte en sekund över. De jobbade mer än dygnets 24 timmar med att försöka lösa det här.

I ett mejl skriver Ica, Sveriges största reklamköpare: ”En av de grundläggande förut­sättningarna för vår marknads­föring är att kunna mäta genom­slaget. Då Kanal Globals distribution inte var kopplad till de nätverk som övriga tv-kanaler är (exempelvis MMS) fanns tyvärr inte den möjlig­heten. Mot bak­grund av det, och det faktum att detta inte rymdes inom vår befintliga reklam- eller sponsringsbudget, var vi tyvärr tvungna att tacka nej. Vi tyckte såväl då som nu att det var tråkigt eftersom vi tror att Kanal Global hade kunnat fylla en viktig roll på den svenska mediekartan.”

För­klaringarna från företag och distribu­törer låter likadant: Det handlar i första hand om pengar. Besluten är kommersiella. Att även se till andra värden är något som åligger andra aktörer, någon tar upp SVT.

Stefan Löfven pratade om ett gemen­samt ansvar för integrationen, hans före­trädare om att öppna sina hjärtan.

– Men viljan att verkligen ta ställning för mång­fald har plötsligt fått en prislapp, säger Jan Scherman.

Sam­hället och det ekonomiska klimatet har hårdnat.

– Man ska tjäna pengar på varje liten kvadrat­millimeter i verksamheten och det som inte är lönsamt amputerar man. Trots att främlingsfientlighet och rasism uppen­bart ökar i ackordstempo.

I takt med att motsättningarna ökar i sam­hället ökar också rädslan för att ta ställning, tror han.

– Var och en gör sin egen balansräkning: Kan jag råka illa ut? Det kan jag ha respekt för. Jag tittar också ut genom det där lilla hålet i dörren, och jag tittar under bilen.

Gör du det?

– Ja. Jag har fått rätt mycket trista brev i livet. Men ett sätt att bryta rädslan är att räcka upp handen och säga att det inte är okej. Då kommer man upp­täcka att fler räcker upp handen. Det är kanske det starkaste vapnet mot rädslan. Alla har ett person­ligt ansvar för hur man agerar. Jag har sagt till Mojdeh några gånger och jag upprepar för andra när de känner att de inte vet om de vågar: Vad är det värsta som kan hända? Det brukar inte vara något allvarligt. Någon kanske inte håller med, och det kan man ju stå ut med.

Han för­söker fort­farande hålla kontakten med Mojdeh, även om ”tiden är knapp för oss alla”.

– Man måste nog ta ett djupt andetag och reflektera över hur kunde det bli så här, men ur det tror jag att det växer en ny kraft. Medievärlden är också inne i en ganska dramatisk för­ändring där pengarna räknas allt mer. Frågan är om det finns plats för några öar som uppträder på andra sätt. Jag vet inte, jag kan ibland känna mig väldigt pessimistisk. Å andra sidan föder det också rätt mycket energi att bara försöka.

Han måste skynda vidare och tackar för samtalet. I kalendern står det 20 mars och vårdagjämning, norouz. Ingen statsminister önskar tittarna ett gott nytt år.

Våren blir till försommar. Mojdeh produ­cerar en matlagningsserie för webben, i TV4:s morgonsoffa kommenterar hon kontroverserna kring landskampen mellan Sverige och Iran och hon börjar skriva manus till en dokumentärfilm. Hon vill jämföra vägen till fram­gång mellan invandrare i USA och Europa. På planeringslistan finns en resa till Los Angeles och en intervju med Christiane Amanpour, Iranfödd korre­spondent på CNN. Mojdeh konstaterar att hon drivs av ”undertryckt energi” från åren med Kanal Global.

Bröderna Salehi jobbar vidare med att återuppliva Kanal Global som webbkanal. Mojdeh skojar om Bijan som ”medie­världens Jesus”. Han är en visionär, säger hon. Men fort­farande är brödernas stora utmaning att hitta pengar och rätt folk att omge sig med för att förverkliga sin dröm.

Bijan summerar drömmen om en tv-kanal som förenar Sverige.

– När man dansar med elefanter måste man vara försiktig. Vi var försiktiga, men blev ändå trampade på. Vi måste acceptera att det blev så.

Delar av Kanal Globals produktion, däribland det sista ­programmet om kanalens historia, finns till­gänglig på kanalglobal.se.


Vill du läsa mer?
Vi väljer att ta betalt för journalistik men som prenumerant kan du läsa hela tidningen digitalt. Att aktivera tjänsten tar mindre än en minut och du behöver inte komma ihåg några krångliga lösenord.

Jag vill prenumerera!
Jag är redan prenumerant
(Resten av texten är endast tillgänglig för prenumeranter)

Vill du slippa att rulla i texten? Dubbel­klicka i artikeln, ju längre ned desto snabbare går det!
Dra med fingret över sidan för att bläddra i tidningen!